Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/17

Jan Jörnmark: Vasaparken blev varken trygg eller vacker

Gästkrönika: I sin tredje krönika om Göteborg beskriver ekonomhistorikern Jan Jörnmark hur Vasaparken förföll till sitt nuvarande skick.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

För nästan tio år sedan hände det märkliga saker i Vasaparken. Den stora soptunnan målades om med graffiti som var taggad Kramligan. En bit bort revs den uppskattade rutschkanan, samtidigt som sandlådan spikades igen med rejäla plank. De försvunna attraktionerna ersattes med tre betongklumpar och fem snurrstolar, vilket fick användningen av den delen av parken att gå mot noll.

Förfallet satte sedan snabbt in i de nya attraktionerna. Originalgraffitin har täckts med kladd som spridit sig till alla delar av parken. Eftersom bänkarna försvunnit har den igenspikade sandlådan blivit parkens festplats för öldrickare. Upprepade vandaliseringar har fått snurrstolarna att drabbas av en så snabb åldrandeprocess att de bara kan snurras av människor med Hulkens benstyrka. De tre betongpuckarna har förvandlats till vittrade underlag för spraykladd. Runtom i parken pågår ett mer normalt förfall, i form av lossnande asfalt och borttynande gräsmattor med växande slukhål. De vackra lyktstolparna från 300 års jubileet är både nedkladdade och så rostiga att de riskerar att rasa.

Redan för två år sedan förstod jag att röran var resultatet av en organiserad insats som hade planerats att bli en framtida modell för stadsgestaltningsarbete. När fontänkatastrofen startade i våras började jag därför intressera mig på allvar för parken, eftersom det verkade sannolikt att det var samma strukturer som skapat båda haverierna.

Under 1990-talet blev klagomålen på att Göteborg blivit skräpigt och otryggt allt högre.

Något behövde göras, särskilt som staden under sommaren 2001 skulle vara värd för EU-toppmötet. För att öka medvetenheten tog kommunen fram skriften Tryggare stad och för att genomföra arbetet skapades samverkansgruppen Trygg, Vacker stad som skulle samordna resurserna från stadsdelsförvaltningar och nämnder när olika kommunala satsningar genomfördes. En hög tjänsteman jag talat med menar att lösningen var typisk för Göran Johansson eran, när det ofta skapades nya parallellorganisationer. Följden blev att de klassiska förvaltningarnas kunskap devalverades, på bekostnad av ett starkt ledarskap.

Trygg Vacker blev kvar och fick efter några år en egen budget vilket gett den en nyckelroll i många projekt det senaste decenniet. En hög tjänsteman uttryckte detta på ett kärnfullt sätt: "Tidigare höll vi tillbaka, av rädsla för att kläcka någon idé som skulle behöva belasta våra egna stadsdelsbudgetar, nu finns det pengar inom projektet och kreativiteten kring vad vi vill göra med dem är stor".

I upprustningen av Vasaparken skulle Trygg Vacker samordna arbetet mellan Park och Natur, Kulturförvaltningen och SDF Centrum, men parken hamnade också i fokus för ett par andra nya verksamheter som var i behov av projekt för att motivera sin existens. Idén med ett ungdomsfullmäktige dök upp på 1990-talet och målet var att göra yngre mer intresserade av politik. I Göteborg var det första fullmäktige igång under 2006. Besvikelsen över de bristande möjligheterna till verkligt inflytande resulterade sedan omedelbart i arga debattartiklar. För att undvika att den pinsamma kritiken fortsatte blev det nödvändigt att hitta projekt som ungdomarna kunde få påverka på riktigt.

Det fanns fler ungdomsprojekt som väntande på något att göra. Röda Sten hade 2004 hamnat i skottgluggen för en intensiv debatt om graffiti eftersom konsthallen påstods uppmuntra till klotter. Ung Kultur 116 startades sedan för att skapa en dialog med graffare och få dem att hitta andra sätt att uttrycka sig. Tillsammans med Röda Sten drev gruppen projektet Ung och Skapande och för att motivera ungdomarna att fortsätta behövde man helst hitta kommunala verksamheter där deras verk kunde synas. När ledaren för Kultur 116 ställde frågan om möjliga utloppsplatser för kreativiteten till ledningen för Trygg Vacker häpnade hon ändå inför svaret Du kan få Vasaparken.

Det finns gott om officiella dokument om det som sedan hände eftersom det var tänkt som ett mönsterprojekt för hur unga skulle kunna påverka stadsrummet. I ett av dessa beskrivs grundproblemet som att det fanns: ”…en konfliktsituation i parken mellan ungdomar, vilka var de främsta brukarna och de boende runtomkring. Eftersom parken ändå skulle upprustas beslutades /det/ …att de unga skulle få vara med och påverka projektet. En grupp bestående av intresserade unga samt ett par tjänstemän bildades där idéer och förslag togs fram.”

Det har, trots upprepade förfrågningar, däremot inte gått att få fram vare sig totalbudgeten för upprustningen eller dokumentationen av de workshops som genomfördes av ungdomarna och tjänstemännen. Av de talrika andrahandskällorna går det däremot att hitta uppgifter om att ett tiotal ungdomar var engagerade och de problem som fanns. "Ungdomars tidsperspektiv är korta i relation till kommunala förvaltningars låååånga och mycket tid har lagts på att hålla ungdomarnas intresse vid liv". Till slut var det ändå här som det tänktes fram att sandlådan skulle förvandlas till en scen. Åskådarna skulle sedan samlas på betongpuckarna och de mysiga snurrstolarna. Graffitisopkärlet var också en produkt av detta arbete, tillsammans med de smutsiga lampskärmar som brukar plockas fram till jul.

SDF Centrum har bättre dokumentation, vilket gör att jag fick ett utmärkt material om den trygghetsvandring som också genomfördes i parken våren 2008. I dokumentet framgår det att det kom så många deltagare att man tvingades dela upp sig i fyra grupper. Typiskt nog var de kringboende talrika, medan det kom desto färre från de ungdomsgrupper som samtidigt planerade fram betongpuckarna. Synpunkterna reflekterade istället det bristande underhåll som tio år senare framträder ännu tydligare: den trasiga asfalten, det illa skötta gräset, klottret och de kvarglömda stubbarna. Eftersom det i realiteten redan var bestämt vad som skulle hända var vandringen egentligen meningslös, vilket gjorde att deltagare något år senare skrev insändare om hur besvikna de kände sig.

I efterhand är likheterna med fontänprojektet stora. I båda fallen startade arbetet utifrån de resurser som för tillfället fanns tillgängliga och de projekt som ansågs viktiga att aktivera. Någon verklig helhetssyn fanns däremot inte, vilket fick Vasaparkens upprustning att gå fel från början. Den uppenbarligen helt ounderbyggda analysen att det var ungdomar snarare än kringboende och barn som använde parken var av central betydelse för dagens eländiga situation. Det innebar att förändringarna som gjordes stötte bort de grupper som verkligen använde den, medan det inte tillkom några nya.

När jag gick runt i parken tillsammans med en av de personer som var drivande i projektet var vi helt överens om att det andra problemet var att allt som gjordes var punktinsatser utan långsiktighet. Om till exempel den igenspikade sandlådan var tänkt att fungera som en scen skulle det rimligen ha följts upp med olika amatörteatergrupper. Men allra tydligast är det att det kontinuerliga underhållet helt har eftersatts. Det är uppenbart att den ständiga introduktionen av olika projekt ryckt sönder helheterna och dränerat den vanliga kommunala verksamheten på kompetens och pengar.

Man kan också konstatera att kommunens graffittipolicy är insiktsfull: ”I de fall förslag om att bygga väggar, upplåta ytor för graffiti… skall stor försiktighet iakttagas. Det finns stor risk att /de/ blir kontraproduktiva genom spridningseffekt... I Göteborg tillåts inte upplåtande av ytor för graffiti… om det inte åtföljs av erforderliga resurser från samhälle och myndigheter såsom exempelvis fritid och kultur, skola, socialtjänst och polis.” 

Varför policyn inte följs är en helt annan fråga.