Samhällsbyggnadsbolag. Ordet för tankarna till den klassiska svenska modellen där staten och kapitalet tillsammans byggde ett bättre samhälle. I toppen för de största samhällsbyggnadsbolagen återfinns också tidigare S-märkta toppolitiker som Ilija Batljan (SBB) och Pär Nuder (Hemsö).
Affärsmodellen har dock väldigt lite med folkhemmet att göra. Desto mer med den postpolitiska socialdemokratin. För det handlar snarast om ytterligare ett sätt att tjäna grova pengar på skattebetalarnas bekostnad – hög vinst till låg risk. Samhällsbyggnadsbolagen köper eller bygger fastigheter som sedan hyrs ut till kommunerna som lokaler för vård, skola och omsorg. Det kan förstås finnas tillfällen då det är rimligt av en kommun att hyra in sig, men i normalfallet är det inte det.
Kommunen tjänar i stort sett alltid på att själv äga sina lokaler (även om förstås konstruktion och förvaltning kan utföras av en entreprenör). Ingen privat aktör kan tävla med stat och kommun om att förhandla ned räntekostnaderna för dylika investeringar. Kommuner som i stället hyr externt tvingas dessutom bekosta uthyrarens vinstmarginaler.
Finansmannen och miljardären Sven Hagströmer sågade nyligen samhällsbyggnadsbolaget SBB och menade att det inte hade på börsen att göra (DI 22/6). Dels på grund av sin oklara ägandekonstruktion, dels på grund av att affärsidén just är långsiktigt skadlig för samhällsekonomin. Politiker som säljer av fastigheter för att sedan hyra in sig igen agerar kortsiktigt. Det blir i längden dyrare att sitta och hyra lokaler. Behöver man frigöra resurser för andra investeringar är det också billigare att låna än att sälja av sina tillgångar. Till detta kan läggas att kommuner som sitter på långa hyreskontrakt kan råka ut för att motparten byts ut när fastigheterna säljs vidare, vilket kan ställa till problem för verksamheten. Man tappar helt enkelt kontrollen.
I veckan fick Hagströmer uppbackning på DN Debatt av förre riksbankschefen Lars Heikensten och förre riksgäldsdirektören Hans Lindblad (29/6). De konstaterar att marknaden för samhällsfastigheter sex-dubblats mellan 2013 och 2020, vilket skapat miljardvinster på börsen, miljardvinster som tyder på ett systemfel. Att sköta fastigheter är inte heller kärnfysik utan något kommunerna kan förväntas göra i stort sett lika effektivt som någon annan.
I Göteborg är detta än så länge inget utbrett fenomen, även om staden i februari tecknade ett 15-årigt hyresavtal med Hemsö för en samhällsfastighet i nybyggda Karlastaden på Hisingen.
Det finns anledning att hålla ett öga på den här branschen framöver – även om SBB drabbats av en kalldusch på börsen under våren. Inte minst lever samhällsbyggnadsbolagen i symbios med skolkoncernerna, där en privatägd skola i princip kan ta ut vinsten via korsägande i fastighetsbolaget man hyr in sig hos.
Marknadsekonomi i all ära. Det finns inget borgerligt eller ens liberalt med att förslösa skattepengar på märkliga affärsmodeller som av en händelse ofta involverar före detta politiker med tjocka telefonböcker. En stor och växande kommun som Göteborg bör dessutom ha extra goda förutsättningar att kunna hitta egna lösningar istället för att köpa in dyra tjänster och produkter externt.
