Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Varning för framtidens onlineskola

Permanent undervisning på distans är en dålig idé. Risken är att det kommer att användas som en besparingsåtgärd.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I början gick han upp, duschade och klädde på sig ordentliga kläder innan han bänkade sig framför dagens Zoom-föreläsning. Men efter ett tag började det att gå utför. Allt oftare stängde han av kameran och ljudet så att föreläsaren inte skulle se chipspåsen på skrivbordet. Tentorna skrev han i sängen, iförd kalsonger och morgonrock. Bekvämligheten tog sakta men säkert över, klagade han.

Min vän, som studerar på universitetet, är inte ensam om att ha ägnat våren åt att sitta framför digitala föreläsningar. De flesta högskolor och universitet införde distansundervisning under våren för att minska smittspridningen av coronaviruset.

Så gjorde även gymnasieskolorna. Det var en nödvändig, tillfällig åtgärd i ett krisläge. Men nu kan det bli permanent. Från och med nästa sommar blir det möjligt för grund- och gymnasieskolor att undervisa sina elever via Zoom eller Skype även efter att coronakrisen är över.

Det är en dålig idé. Förvisso kan distansundervisning ibland vara nödvändig, som när ett barn vägrar att gå till skolan eller vid långvarig sjukdom. Men dessa regler ska också, om förslaget blir verklighet, gälla om skolan inte hittar någon behörig lärare, eller om det finns ”organisatoriska och ekonomiska svårigheter” att undervisa i klassrummet.

Dessutom ska det vara möjligt att lägga ut distansundervisningen på entreprenad. Det vill säga att en kommun eller en friskola anlitar ett företag som sköter undervisningen.

Tanken är att det ska användas i ”nödfall”. Men exemplen på hur nydanande idéer i skolan inte riktigt resulterat i det man tänkt sig är många. Det var aldrig tanken att islamister skulle få driva friskolor och skeppa ner skattepengar till Saudiarabien, som i fallet med Vetenskapsskolan i Göteborg. Ändå skedde det.

Risken här är att distansundervisning blir ett sätt för friskolor, eller för kommuner också för den delen, att kapa kostnader och undvika att lösa problem. I stället för att ta sig an en elev med särskilda behov låter man honom eller henne sitta hemma framför datorn. I stället för att se till att rekrytera lärare genom rimliga löner och bra arbetsvillkor anlitar man ett distansundervisningsföretag.

Eftersom många friskolor i Sverige drivs av stora koncerner som äger flera olika skolor är det inte heller otroligt att möjligheten till distansundervisning blir ett sätt att föra över resurser mellan dotter- och moderbolag. ”Ekonomiska svårigheter” är ett vagt begrepp. Det blir lätt ett sätt att spara pengar – att centralisera undervisningen och sätta alla som pluggar tyska framför samma Zoomföreläsning.

Och hur bra fungerar distansundervisning egentligen? Mycket talar för att kunskapsresultaten tryter. I klassrummet kan läraren hålla koll på att eleverna inte sitter med mobilerna under genomgången och att de läser de sidor i boken som de är tillsagda att göra. Kommunikationen mellan lärare och elev blir mer omedelbar och personlig.

Den möjligheten begränsas när undervisningen sker på distans. Det är inte lika lätt att be läraren om hjälp. Läraren får svårare att följa upp elevernas resultat.

Många kontorsarbetare har upplevt att det fungerar utmärkt att sitta hemma och jobba. Men barn är inte vuxna, och för barnen är en skola inte en arbetsplats. Det är just den tanken – att barn är små forskare som klarar sig på egen hand – som orsakat många av de problem som svensk skola dras med.

Om vuxna universitetsstuderande har svårt med distansundervisning, hur ska det då gå för femtonåringarna?