Det var en gedigen utfrågning i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Under två timmar blev statsepidemiologen Anders Tegnell och de ansvariga politikerna, statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren, pressade på svar om Sveriges hantering av coronaviruset. Två politiker från lokal nivå var med, Johnny Magnusson, moderat ordförande för regionstyrelsen i Västra Götaland, och kommunpolitikern Erik Slottner från Stockholm.
Anders Tegnell har blivit en frontgestalt för Sveriges hantering av coronapandemin. Men det är trots allt politikerna som har det yttersta ansvaret för hur samhället som helhet klarat av att hantera den här krisen. Detta erkände Löfven utan omsvep. Men sedan tog det stopp.
På frågan om Sverige hade kunnat göra något annorlunda i våras för att få ner smittspridningen svarade Löfven att han vill vara ”ödmjuk” och tänker avvakta innan han drar några ”skarpa slutsatser”. På frågan om varför svenskarna inte begränsade sin rörlighet i högre utsträckning på allmänna platser under de kritiska veckorna i mars och april – om man jämför med andra länder som hade hårdare restriktioner – upprepade Löfven att smittspridningen ändå gick ner under sommaren.
Han svarade egentligen inte på frågan – ett svar många nog önskat höra – utan började pladdra om sådant som för frågan var helt oväsentligt, som att tacka många som jobbat hemma.
När Löfven fick frågor om att regeringsföreträdare, inklusive han själv, brutit mot rekommendationerna, och om det säger något om hur bra den frivilliga vägen är, börjar han rabbla att han själv ätit köttgryta utomhus och gjort andra stora uppoffringar.
Ingenstans kunde Löfven säga att regeringen vid något tillfälle gjort en felaktig bedömning eller agerat för sent. Inte heller kunde han förklara eller resonera kring varför regeringen agerade som den gjorde.
Socialminister Lena Hallengren var inte bättre. På den raka frågan om hon som minister är ansvarig för äldreomsorgens förmåga att hantera coronasmittan, och att många har avlidit på äldreboenden, svarade hon att frågeställningen var en ”olycklig formulering”. Hon återkom hela tiden till att kommunerna har ett ansvar, att regionerna har ett ansvar, att tidigare regeringar har ett ansvar för att Sverige inte har haft en skyddsberedskap värd namnet – men bortsåg konstant från sitt eget ansvar som minister.
”Är det någonting som ni skulle kunna ha gjort annorlunda så att färre äldre hade drabbats så hårt?”, frågade programledaren Camilla Kvartoft. ”Jag tycker den frågan är snudd på omöjlig att svara på”, sa ministern. Sedan nämnde hon att det "hade kunnat bidra" till minskad spridning om man hade haft en testkapacitet inom äldreomsorgen tidigare, men drog inga särskilda slutsatser av det, utan återgick till att prata om att det var många som gjorde sitt bästa för att få samhället att fungera i krisen.
Det här är inte bra. Löfven och Hallengren kan inte vid ett enda tillfälle rakt ut medge att det funnits något ytterligare de kunde ha gjort för att minska smittspridningen.
Nu har det snart gått ett år sedan pandemin tog fart. Det är uppenbart att Sverige i många fall agerat för långsamt. Testkapaciteten kom igång alldeles för sent, policyn kring smittspårning och isolering av smittade var för slapp. Rekommendationer om munskydd i kollektivtrafiken började gälla först nu i januari. Det fanns inga tydliga riktlinjer för skyddsutrustning för personal i omsorgen – Arbetsmiljöverket och Folkhälsomyndigheten hade exempelvis olika rekommendationer. Att det finns brister i äldreomsorgen är sedan länge känt. Faktum är att Löfvens regering som tillträdde 2014 lade ner en utredning som pekade på just de brister som nu blivit smärtsamt tydliga.
Löfven och Hallengren kanske tänker sig att medborgarnas förtroende sjunker om de medger att det funnits saker de kunnat göra annorlunda. Men det är snarare tvärtom. Folk kan ha förståelse för att allt inte blir hundra procent rätt i början av en kris. Snabba beslut måste fattas. Svåra avvägningar måste göras under tidspress.
Johnny Magnusson, ordförande för regionstyrelsen i Västra Götaland, kunde i Agenda åtminstone erkänna att regionen brustit i vissa rutiner. Och att han inte ville ”sticka under stol” med att de kunnat göra andra bedömningar.
Han framstod som mer seriös än de båda ministrarna. Att erkänna misstag och lova bättring inger större förtroende än att låtsas som att allt flutit på klanderfritt från början.
