Sedan Göteborgs Stad stoppade studieförbundet Ibn Rushd från att ansöka om bidragsmedel har bland annat Amnesty och Studieförbundet Vuxenskolan uttryckt kritik mot beslutet. Centralt för kritiken tycks vara att studieförbundet särbehandlas jämfört med de övriga nationella studieförbunden. Men hur ska man annars förhålla sig till en organisation som dras med alldeles för många exempel på tveksamma samarbeten?
Bör våra folkvalda som beslutar om att dela ut skattemedel till föreningslivet ignorera att studieförbundet ifråga samarbetat med den rasistiska och islamistiska rörelsen Milli Görus? Eller att organisationen enligt terrorforskare har kopplingar till det islamistiska Muslimska brödraskapet?
Bör våra folkvalda ignorera att Ibn Rushd samarbetar med en moské i Göteborg med mycket nära band till den auktoritära Erdoganregimen? Fallet Islamiskt Centrum i Göteborg motiverar trots allt varför Ibn Rushd bör granskas och ställas till svars för mycket problematiska samarbeten.
Islamiskt Centrum i Göteborg är en så kallad Diyanetmoské. Det innebär att församlingens imam är tillsatt och avlönas av Turkiets religiösa myndighet Diyanet.
LÄS MER: Ska skattepengar gå till islamism, C?
Diyanet är ingen obetydlig part. Under Erdogan har myndigheten fått kraftiga resurstillskott. Bara för år 2022 har myndigheten fått mer i budgetanslag än landets utrikesministerium. Och det är förståeligt. Globalt finns 2000 Diyanetmoskéer och den turkiska staten fortsätter finansiera moskébyggen i världens alla hörn, från Kazakstan till USA.
Genom åren har det dock visat sig att Diyanetmoskéerna inte är ämnade att bara vara en religiös samlingsplats för exilturkar. Moskéerna används även som propagandaorgan och spioncentral för Erdoganregimen. Islamiskt Centrum i Göteborg bjöd exempelvis in en före detta politiker tillhörande Erdogans eget islamistparti AKP till en insamlingskonsert lagom inför de turkiska lokalvalen 2019 (GT 11/1-2019).
Efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet 2016 avslöjades också att Diyanetmoskéer runt om i Europa uppmanats av den turkiska staten att kartlägga så kallade Gülenanhängare bland den turkiska diasporan. Enligt Erdogan låg nämligen den turkiske predikanten Fethullah Gülen och hans rörelse bakom militärkuppen. Efter militärkuppsförsöket fängslades således tiotusentals människor och över 100 000 turkar förlorade sina jobb, allt på grund av misstänkta kopplingar till Gülen.
I Tyskland kom 19 imamer att utredas för att ha delgett det turkiska konsulatet i Köln information om regimkritiker. Utredningarna lades ner, men åklagarna noterade att de flesta misstänkta fruktade repressalier i Turkiet om de inte följt Erdoganregimens uppmaningar.
LÄS MER: Äntligen stoppar Göteborg bidragen till Ibn Rushd
Här i Sverige har det också kommit rapporter om att Diyanetmoskéer spionerat på oppositionella röster. Sveriges radio rapporterade 2017 att anställda vid moskéerna samlade in information om regimkritiska besökare och lade till namn på listor över "landsförrädare". Uppgifterna skickades sedan till den turkiska regimen (SR 28/3-2017). Även en granskning från DN visade att Diyanetmoskéer ägnade sig åt kartläggning av oppositionella exilturkar. Tidningen talade också med flera församlingsmedlemmar som vittnade om att de var rädda för att bli anklagade för landsförräderi och vilka konsekvenser det skulle leda till hemma i Turkiet (DN 1/4-2017).
Diyanetmoskéerna är helt enkelt Erdogans förlängda arm i Europa. De sprider regimens propaganda. De spionerar på regimkritiker. Det är långt ifrån en demokratisk aktör. Ändå har studieförbundet Ibn Rushd samarbetat med Diyanetmoskén i Göteborg.
Ibn Rushd har till och med försvarat samarbetet. När Göteborgs stad 2020 ställde frågor om kopplingen svarade Ibn Rushd att föreningen inte fungerar som Erdogans förlängda arm och att Diyanet som myndighet går att likställa med Svenska kyrkan. Året därpå menade studieförbundet att Islamiskt Centrum är en självständig förening. Men hur självständig kan en religiös förening vara om dess främste predikant utses och avlönas av en auktoritär regim?
Att Ibn Rushd inte tycks ta anklagelser om kartläggning av regimkritiker på allvar vet vi nu. Men frågan är varför civilsamhällesaktörer som Amnesty och Studieförbundet Vuxenskolan inte gör det?
Vad gäller Amnesty är det särskilt graverande att organisationen inte är bekymrad över samarbetet med Islamiskt centrum. När undertecknad kontaktade Amnesty för att få en specifik kommentar rörande Ibn Rushds samarbete med en verksamhet som spionerar på meningsmotståndare inkom inget konkret svar om Diyanetmoskén. Frågan om kartläggning av oppositionella röster tycktes inte vara viktig för människorättsorganisationen Amnesty.
Oskyldiga exilturkar som stämplats som landsförrädare och som riskerar Erdoganregimens vrede är alltså för Amnesty inte en lika prioriterad fråga som att säkerställa att Ibn Rushd ska få ta del av göteborgarnas skattepengar. Hur det gagnar kampen för mänskliga rättigheter är svårt att förstå.
