Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Statsminister Stefan Löfven och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson under en pressträff. Bild: Jessica Gow/TT
Statsminister Stefan Löfven och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson under en pressträff. Bild: Jessica Gow/TT

Karin Pihl: Varför vill Stefan Löfven stå i bakgrunden?

De senaste veckorna har regeringen förvisso klivit fram i hanteringen av coronapandemin. Men under hela våren har Stefan Löfven och Lena Hallengren gladeligen tagit ett steg tillbaka.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under hela våren tog Folkhälsomyndigheten på sig ledartröjan. Det var lätt att få intrycket att myndigheten styrde landets hantering av coronakrisen. ”Det är vi som håller i taktpinnen”, sa Folkhälsomyndighetens (FHM) generaldirektör Johan Carlson. Socialminister Lena Hallengren bekräftade det i ett uttalande under en presskonferens: ”Så fort Folkhälsomyndigheten begär att regeringen fattar beslut så kommer vi göra det så här fort”, sa hon och knäppte med fingrarna, enligt DN (15/3).

Argumentet för att kliva åt sidan och låta myndigheten ta kommandot har varit att politiker inte är några experter på smittskydd. Sverige tillämpar inte heller ministerstyre – det vill säga att politiker styr myndigheterna i det dagliga arbetet. Men innebär det att det är myndigheten som leder landet i en kris?

Det är ju trots allt regeringen som slutgiltigt fattar besluten, även om någon annan levererar underlaget. Jämfört med många andra kriser sticker coronapandemin ut. Enligt Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, finns det inget i den svenska förvaltningsmodellen som säger att regeringen inte kan ta kommando i en kris (SvD 22/11).

Förbudet mot ministerstyre handlar om att regeringen inte kan lägga sig i enskilda fall. Rothstein lyfter ubåtskrisen 1981 och de stora ekonomiska kriserna som exempel då politiken tagit på sig ansvaret att leda landet.

Även i andra sammanhang är det inte ovanligt att regeringen fattar andra beslut än vad myndigheterna rekommenderar. I våras presenterade Folkhälsomyndigheten förslag på hur den narkotikarelaterade dödligheten skulle kunna minska. Myndigheten ville utreda förbudet mot eget bruk. Men socialminister Lena Hallengren sa nej.

Regeringen införde gymnasieamnestin trots kritik från Lagrådet. Regeringen körde över Skogsstyrelsen i fråga om miljömålet levande skogar i Sverige, med hänvisning till att det inte bara är myndighetens bedömning som ligger till grund för beslut (Altinget 12/11).

Att regeringen går emot expertmyndigheter är inget ovanligt. Det gäller faktiskt även corona. Socialstyrelsen blev överkörd i fråga om ersättning till personer med anhöriga i riskgrupp – eftersom FHM var emot (Arbetet 24/8).

Hur kommer det sig att Stefan Löfven och Lena Hallengren i fråga om coronakrisen i så hög grad låtit Folkhälsomyndigheten hålla i taktpinnen?

Man skulle kunna hävda att coronapandemin är så pass omfattande och allvarlig att experterna måste axla ansvaret. Och att det inte går att jämföra med den ökade narkotikarelaterade dödligheten – den är inte samhällskritisk på samma sätt. Men man kan lika gärna påstå att det är tvärtom.

I kriser som får konsekvenser för hela samhället är det extra viktigt att de folkvalda tar ett steg framåt och tar ansvar. Coronahanteringen handlar inte bara om smittominimering, utan också om ekonomi. Coronan får konsekvenser för andra delar av vården, såsom längre köer för operation. Pandemin påverkar den mentala hälsan när människor är socialt isolerade.

Nu har Sverige haft en linje som inte byggt på tvingande åtgärder. Men vad hade hänt om Folkhälsomyndigheten i stället hade förespråkat mycket strikta restriktioner, som att förbjuda folk från att gå utanför dörren eller att begravningar måste ske utan anhöriga närvarande? Hade Stefan Löfven och Lena Hallengren låtit sådana åtgärder passera enbart med hänvisning till att det är vad experterna förordar, utan att göra en helhetsbedömning och väga in andra parametrar?

Coronakrisen ställer frågor om experters roll i samhället. Men också om politikernas uppgift. Just eftersom coronapandemin skiljer sig från långsamma trender som narkotikadödlighet eller skogsvård är det svårare att ta ansvar. Besluten som fattas får direkt effekt och kommer att göra ett större avtryck i opinionen och historieskrivningen.

I Sverige har vi på senare år blivit vana vid två typer av politiker: den ena är eldsjälen, ofta ung, som brinner för klimatet eller kanske hårdare straff. Den andra är förhandlaren, som ser politik som ett strategispel där det gäller att sy ihop ett budgetunderlag. Politikern som skaffar sig en helhetsbild, väger olika aspekter mot varandra, träder fram och faktiskt håller i taktpinnen har vi färre av. Kanske av rädsla att det ska tolkas som maktfullkomligt. Kanske för att det kräver mycket kunskap och erfarenhet. Eller av rädsla att misslyckas.

Risken med en kultur där myndigheter mer eller mindre formellt styr landet i allvarliga kriser är att det demokratiska inflytandet minskar. Nu verkar Folkhälsomyndigheten tagit på sig att göra ekonomiska bedömningar. Munskydd ska inte rekommenderas, inte bara för att forskningsläget är oklart utan också för att vissa inte är köpstarka, sa Karin Tegmark Wisell från FHM på en presskonferens nyligen (Expressen 19/11). Det är en fördelningspolitisk aspekt som borde avgöras och hanteras av politikerna.