Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bosporen. Här möts Europa och Orienten.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Varför så tyst om Turkiet

Ledare: EU:s försummelse av den yttre gränskontrollen har gjort unionen beroende av ett auktoritärt Turkiet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Efter den misslyckade statskuppen för ett par veckor sedan har Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan, släppt de flesta skrupler i sin jakt på oppositionella. Minst 60 000 statsanställda inom universiteten, militären och polisen har avskedats eller arresterats. Undantagstillstånd har införts och även privatanställda journalister har sparkats och gripits. 130 medier har stängts ned.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är uppenbart att regimen passar på att sätta åt kritiker av allehanda slag, oavsett deras inblandning i kuppförsöket. En högst medveten bieffekt är att man skrämmer den övriga befolkningen till tystnad. Repressalierna har inte heller stannat där. Tillfångatagna soldater som anklagats för att ha varit inblandade i kuppförsöket har i en del fall även blivit utsatta för tortyr. 

Både Amnesty International och Reportrar utan gränser har fördömt övergreppen och utrensningarna i Turkiet. Från EU har det varit desto tystare – liksom från den svenska regeringen – som annars gärna framställer sig som en humanitär stormakt. Det är visserligen inte första gången Erdoğan begår brott mot rättstatliga och demokratiska principer. Det är omfattningen och hårdheten som är ny – och tidigare har i alla fall omvärlden protesterat mot övergreppen. 

Förklaringen till passiviteten ligger i EU:s flyktingavtal med Turkiet. En uppgörelse som på många sätt var nödvändig – inte minst för att rädda det betydligt mindre Grekland som riskerade bli hela Europas flyktingläger. Men den har också på ett oroande sätt gjort EU beroende av regimen i Ankara. 

Turkiet fungerar idag i praktiken som Europas dörrvakt. Det är ett resultat av EU:s försummelse av förmågan att skydda sin yttre gräns på egen hand. EU behöver stärka sin gränsorganisation och på sikt utveckla ett system med egna ”säkra zoner”för flyktingar, enligt Australiensisk modell, som dels inte kan utnyttjas av auktoritära regimer och dels inte skapar starka incitament för ekonomiska migranter att söka asyl istället för att gå arbetskraftsvägen. Det är ett stort hyckleri att som idag hålla fast vid vackra principer om asylrätt på papperet och samtidigt låta Ankara sköta det allt annat än vackra gränsskyddet. 

Turkiet spelar en strategisk roll för Europa, både på grund av sitt läge och av landets Nato-medlemskap. Det betyder inte att EU ska avstå från att sätta press på landet. Den turkiska medelklassen bör förvisso inte isoleras från väst. Sanktionsvapnet ska användas försiktigt. Men det går i princip att införa riktade sanktioner mot regimtoppar av samma slag som EU infört mot Ryssland. Tyvärr är nog en förutsättning för att det ska ske att EU återupprätta kontrollen över sina egna gränser.