Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Varför avstår du från att göra fel?

En lag är en slutprodukt. Visst kan lagarna vara normskapande, men oftast föregår normerna lagen. De slår rot och växer fram i familjen, i skolan, i mötet med den lilla världen. I bästa fall internaliseras normerna tidigt; på så vis blir våra lagar en del av oss och vi en del av våra lagar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Köper du biljett till spårvagnen, undviker du att snatta i din lokala mataffär, reser du dig för en gravid kvinna på bussen? Påverkas dina svar av vetskapen om att ingen ser dig, ingen kan döma eller fördöma dig? Frågan är alltså om du avstår från att göra fel för att det är rätt, eller om rädslan för konsekvenser ytterst avgöra dina handlingar.

I den sevärda dokumentären ”Det kinesiska experimentet” (SVT Play) ges tittaren en skrämmande inblick i vad som beskrivs som världens största system för övervakning. Med hjälp av hundratusentals kameror med ansiktsigenkänning registreras befolkningens varje steg samtidigt som statliga informatörer och angivare rapporterar medborgarnas goda och dåliga handlingar. Allt poängsätts och får långtgående konsekvenser för den enskildes framtid.

Resultatet blir i mångt och mycket exemplariskt; mycket av människors dåliga beteende upphör, föga förvånande, inför hotet om repressalier. Men förändras människan på djupet till att bli bättre, mer dygdig?

Inom borgerligheten är tilltron till lag och ordning hög. I takt med att rubrikerna om gängskjutningar och explosioner, rån mot barn, öppen droghandel och sabotage på biblioteken blir allt vanligare talas det på goda grunder om behovet av mer kännbara straff. Det är i sak rätt. Med sina lagar signalerar staten var gränserna går. Den stat som inte förmår leva upp till sitt våldsmonopol, vars polis och institutioner lyser med sin frånvaro, kommer att stöta på konkurrens snabbare än den hunnit yppa ”värdegrundsarbete”.

En lag är en slutprodukt. Visst kan lagarna vara normskapande, men oftast föregår normerna lagen. De slår rot och växer fram i familjen, i skolan, i mötet med den lilla världen. I bästa fall internaliseras normerna tidigt; på så vis blir våra lagar en del av oss och vi en del av våra lagar.

Med detta sagt är det skillnad på ett samhälle, som det kinesiska, där människor övervakas och kontrolleras till lydnad och ett samhälle som vilar på normer som vägleder den enskilde till det rätta av fri vilja (även om det också i det sistnämnda fallet kommer att behövas lagar och konsekvenser vid överträdelser).

Att utbilda och anställa fler poliser och väktare, sätta upp fler övervakningskameror och larm, höja straffen, ge rättsväsendet ökade resurser för att effektivisera och på så vis påskynda processen i syfte att få bort de kriminella från gatorna är nödvändigt - och relativt enkelt, i varje fall i teorin.

Det svåra är att komma åt de normer som ger upphov till de beteenden som sakta men säkert eroderar samhällsgrunden och därmed tilliten människor emellan. Det handlar således om att identifiera de normer som legitimerar våld och hot mot bibliotekarier och majblommesäljande barn, men också om att uppmuntra de normer som får oss att hålla upp en dörr eller att inte lägga upp fötterna på intilliggande säten i kollektivtrafiken - även när ingen ser på.

Statens betydelse för möjligheten att bringa ordning är uppenbar. Men om målet inte är goda handlingar för syns skull utan en mer djupgående och permanent förankring, potent nog att gå i arv, måste vi lyfta blicken och inkludera den lilla världen. Det är i familjen och i de små gemenskaperna som normerna bor.