Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malcom Kyeyune: Varför är inte Sverige mer polariserat än det är?

Det var inte den skarpa politiska polariseringen i Sverige 2015 som var unik. Många andra länder har idag vandrat längre på den deprimerande stigen än vi någonsin gjorde.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Hur polariserat är Sverige egentligen? Frågan kan kännas löjlig, men den är relevant att ställa, speciellt efter den senaste kontroversen där Märta Stenevi valt att ondgöra sig över det ”blåbruna blocket” i riksdagen. Är det verkligen hälsosamt för ett samhälle när politiker försöker dra paralleller mellan de tre partier som tillsammans samlar nästan hälften av landets väljare bakom sig, och fascism och nazism?

Svaret är nog faktiskt att det helt enkelt beror på vad man jämför med. Sverige 2021 – låga retoriska tjuvnyp till trots – är av allt att döma ett mycket mindre polariserat samhälle jämfört med hur saker och ting såg ut 2015.

Borta är den tid då vi helt enkelt var vana vid att folk frös ut och angrep nära släktingar offentligt för feltänk, eller då avslöjandet att en person röstat på ett parti som ungefär en femtedel av befolkningen sympatiserade med kunde innebära karriärmässig och social död. Borta är också dagarna då avhumaniseringen av andra svenskar – baserat helt på deras politiska åsikter – stundtals gjorde det ok att inta en förstående attityd till våld som en lösning på ”problemet” att andra människor helt enkelt röstade olika.

Sverige 2015 var ett helt annat land än idag, ett land som uppvisade många av de klassiska tecknen på att befinna sig i ett socialt paniktillstånd.

Nu i backspegeln visar det sig dock att Sverige faktiskt bara var först med att följa ett mönster som sedan blivit generaliserat i västvärlden. 2014 gjorde SD ett succéval, delvis på grund av dem som kommit att kallas för ”globalismens förlorare”, vilka tidigare inte haft någon stark röst inom politiken. Detta ledde redan 2014 till en enorm våg av ångest och rädsla hos Sveriges tjattrande klasser, varpå vi fick en sorts politisk och social explosion 2015, i och med flyktingkrisen.

Samma dynamik, och samma sorts explosion, har därefter skett i andra länder. Invandringsfrågan triggade igång det politiska kriget mot den egna befolkningen – mot de fruktade ”deplorables” - här i Sverige, men i Storbritannien började kriget på riktigt i samband med Brexit, och i USA började kriget efter att Trump vann valet 2016.

Dessa andra länder har därefter fortsatt att bli allt mer polariserade och allt mer likna Sverige 2015, medan Sverige faktiskt lugnat ner sig en del. Detta är en realitet idag, en realitet som måste förklaras. Min gissning? Ironiskt nog kan det vara just det svenska valet att identifiera kriget mot SD och mot ”de outbildade” med en specifik, ytterst konkret, och enormt våghalsig policy: mottagandet av hundratusentals människor till Sverige utan någon egentlig plan för hur det skulle ske.

2021 börjar det bli tydligt att medelklassen blivit mer aktiv än de ”lantisar” man klankade ner på när det gäller att protestera mot bussning och integrering. Lite pikant kan man formulera dilemmat på detta vis: hur ska man fortsätta kriga mot SD, när man själv upptäckt att man faktiskt inte gillar invandring?

Bortom miljöpartistiska tjuvnyp är realiteten i dagens Sverige faktiskt ett mycket märkligt outtalat vapenstillestånd. Det var inte kaoset och polariseringen i Sverige 2015 som var unikt – för många andra länder har idag vandrat längre på den deprimerande stigen än vi någonsin gjorde. Det är snarare det påtagliga lugnet i Sverige 2021 som borde få oss att höja lite grann på ögonbrynen.