Varför har politikerna blivit så rika?

Politikers motiv till sina yrkesval har inte alltid varit pengar. Men i dag finns knappast någon folkvald som kan kallas "landsfader".

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

I ett läge där folkflertalets löner knappast skjuter i taket finns det åtminstone en grupp i samhället där löneutvecklingen alltid är god: politiker. Denna yrkesgrupp har knappast skäl att klaga, oavsett hur bra eller dåligt ekonomin går; de har nämligen ofta chansen att sätta sina egna löner, utefter vad de själva tycker att de förtjänar.

Prat om politikerlöner, och det politikerförakt de ger upphov till har länge avfärdats som ansvarslös populism, eller – ofta när högern tar till orda – ren och skär avundsjuka. Sådan är ”socialismen” får vi höra: typiskt folk att bli sura på att det går bra för andra på den fria marknaden, där kompetensen ger upphov till naturliga belöningsstrukturer. Stora delar av vänstern är nöjd att spela med här, och pratar om situationen som om problemets kärna var att vissa människor hade mer än andra. Detta är dock bara nonsens. De ständigt stigande politikerlönerna är ett tecken på något mycket djupare fel i samhället än att alla inte lever på exakt samma standard.

ANNONS

Man behöver inte vara uråldrig för att ha levt i ett Sverige där riksdagsledamöter tjänade ett par tusenlappar mer i månaden än en vanlig gymnasielärare: de flesta läsare känner nog åtminstone någon i bekantskapskretsen som var vid liv år 1995. Från drygt tjugosex tusen kronor i månaden då ligger lönen en bra bit över sextio tusen idag.

Hur ska man då förstå detta? Det är bara ett skämt att hävda att denna utveckling var nödvändig för att ”säkra kompetensen”. Ren girighet är inte heller en tillräcklig förklaring. För tjugofem år sedan var människor villiga att acceptera helt ”vanliga” löner för att arbeta som politiker. Idag är denna idé så absurd att folk kommer snegla på dig konstigt om du föreslår något så dumt. Vad har ändrats under tiden?

Svaret är nog till en stor del att vi i västvärlden helt avvecklat alla idéer om det gemensamma. Det var acceptabelt att tjäna lite mer än en gymnasielärare på 1990-talet, därför att du gjorde något som var viktigt, du bidrog till någonting större än dig själv. Ta termen ”landsfader”; att kalla en politiker för något sådant är ju att göra det klart att denna politiker har en helt icke-ekonomisk relation till sitt folk och sitt land. Föräldrar är nämligen sällan nyttomaximerande, ”upplyst egoistiska” ekonomiska varelser, tack och lov.

ANNONS

Vi har gått från ett samhälle som såg icke-ekonomiska, mänskliga relationer som något som hade ett faktiskt värde i sig, till ett samhälle som gör allt för att förneka att människan faktiskt behöver något sådant. Det spelar ingen roll hur hatade och föraktade politikerna blir, resonerar vi, så länge som de kan höja sin egen lön är de fortfarande ”vinnare”. Rikedom? Det slående med utvecklingen de senaste åren är faktiskt hur otroligt fattiga vi blivit. För vad ska man annars kalla detta? Ett samhälle där pensionärerna tvingas sova i busskurer, där politikerna inte längre ens kan föreställa sig att inte bli avskydda av sina egna väljare, är det verkligen rikt?

Problemet idag är inte att vi har politiker som har höga löner. Problemet är att vi har politiker som inte ens har förmågan att föreställa sig att deras föregångare faktiskt tyckte att det var intressant att vara politiker innan lönerna blev så här höga. Där har vi en fattigdom inga löneförhöjningar i världen kommer hjälpa dem ur.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS