För ett par år sedan blev jag inbjuden att föreläsa vid ett svenskt lärosäte om våldsbenägenhet bland patienter med psykossjukdomar, såsom bipolär sjukdom och schizofreni. Väl framme blev jag introducerad för en forskarkollega som såg närmast besvärad ut.
Det tog bara några minuter innan jag blev ställd mot väggen kring ämnet för föreläsningen. Kollegan hade nämligen fått lära sig under sin kliniskt orienterade forskarutbildning att det inte fanns några belägg för att patienterna skulle ha ökade risker för att begå våldshandlingar.
Märkligt, tänkte jag.
I en av våra registerstudier undersökte vi nämligen risken att bli lagförd för ett våldsbrott bland över tre miljoner individer som var födda i Sverige. Av de friska deltagarna i studien hade cirka 3 procent blivit lagförda. Bland patienter med bipolär sjukdom hade motsvarande andel ökat till 11 procent. Högst andel lagförda återfanns emellertid bland patienter med schizofrenidiagnos där 23 procent hade råkat ut för samma öde. Detta är en nyhet för många – bevisligen även för somliga forskarkollegor - men för oss bekräftades det som vi hade läst i liknande studier.
Målsättningen med studien var dock en annan. Vi ville förstå orsakerna till dessa skillnader. Till vår hjälp hade vi identifierat samtliga tvillingar och syskon i materialet. Detta innebar mer konkret att vi kunde beräkna de relativa bidragen av det genetiska arvet och miljön för sambanden mellan dessa sjukdomar och våldsbrottslighet. Det visade sig att mellan cirka 50-70% kunde tillskrivas ärftliga faktorer.
Uppväxtmiljön som delades mellan syskonen tycktes sakna betydelse för patienternas våldsrisker efter att arvet hade kontrollerats. Däremot fann vi starka effekter av individspecifika miljöfaktorer.
För att nysta närmare i de individspecifika miljöfaktorerna genomförde vi en uppföljande studie där vi fann att stressfyllda livshändelser såsom att förlora en förälder, bli utsatt för våld, alkohol-/drogförgiftning eller att hamna i olyckor hade en triggande våldseffekt bland dessa patienter. Detta gällde även efter att vi hade kontrollerat för ärftliga faktorer. Välkontrollerade läkemedelsstudier har därtill visat att antipsykotiska mediciner tenderar att halvera riskerna för våldsbrott under perioder då patienterna får dessa förskrivet jämfört med perioder då de inte får detsamma.
Det faktum att min kollega har fått en helt felaktig bild av forskningen har inte skett av en slump. Patienter som lider av allvarliga psykossjukdomar är i regel marginaliserade och stigmatiserade. De yrkesgrupper som arbetar nära dessa patienter vill naturligtvis bekämpa detta och i sin iver att nyansera den ensidiga bild som bitvis återges i massmedia kan dessa känna ett incitament att skönmåla verkligheten. Enligt min mening är detta en farlig väg att gå. Med förbättrade kunskaper om orsakerna till patienternas ökade våldsrisker kan vi implementera ännu bättre behandlingar och miljöinsatser som på sikt kan bidra till att minska deras och andras lidanden.
