Bilderna som når oss från Syrien är mer gastkramande än på länge. Människorna lider svårt under övervåld från en överlägsen stormakt.
I och kring staden Aleppo upprepar ryska flygförband taktiken från andra Tjetjenienkriget med det som militärteoretiker förr kallade hemortsbekämpning. Bostäder och civil infrastruktur i urbana miljöer som behärskas av motståndaren läggs i grus.
Befolkningen varnas måhända, men har sällan någonstans att ta vägen. Sjukhus och humanitära transporter ses som legitima mål om de utnyttjas av motståndarna, eller om dessa är grupperade i närheten. Folkrättsligt finns dilemman som kan liknas vid Israels flygkrig mot Gaza. Men de ryska och syriska vapeninsatserna är mer omfattande. Att undvika civila förluster verkar knappt ses som eftersträvansvärt.
Sveriges regering har genom utrikesminister Margot Wallström (S) helt korrekt riktat stark kritik mot den ryska krigföringen.
Men i den inhemska svenska debatten är det svårt att inte notera den närmast kompakta tystnaden från alla de grupper och personer inom den bredare politiska vänstern som annars reagerar starkt då stormakter riktar våld mot plågade folk i tredje världen.
Var är till exempel fredsorganisationernas stora demonstrationer? Var är debattartiklarna och uppropen från gamla 68:or, som går till ungdomlig storm mot den ryska imperialismen?
Varför hörs inte protester från artisterna ur proggrörelsen och de många akademiker och mediepersonligheter som formades i samma generation? Och var är de radikala ungdomsförbundens flygblad och klotter som kräver att Putin ska ut ur Syrien?
Tystnaden är talande. För hur hade debatten låtit om det hade varit USA, Storbritannien eller Israel som utövat ens en bråkdel av det våld som Ryssland nu visar i Syrien?
