Fröet till dagens förskola såddes 1935 i Alva Myrdals skrift ”Stadsbarn”. Den socialdemokratiska politikern och folkhemsarkitekten hade identifierat en rad problem med dåtidens brist på barnomsorg. För att öka barnafödandet i Sverige ville Myrdal att ansvaret för barnens uppväxt skulle delas mellan föräldrarna och staten. Genom så kallade storbarnskammare skulle barnen ges en god fostran, näringsriktig mat och utevistelse. Barnen skulle placeras på institution under dagen vilket gjorde det möjligt för båda föräldrarna yrkesarbeta.
Men det var först på 1970-talet som den moderna förskolan började växa fram, med ett tydligt pedagogiskt uppdrag. Leken ansågs inte vara något som barn borde ägna sig åt utan mål, den skulle istället vara ett lärande redskap med ideologiska syften. År 1998 fick förskolan sin första läroplan, och ansvaret fördes över från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet.
De senaste 90 åren har idén om dagverksamhet gått i en tydlig riktning: från omsorg till utbildning. Och nu kan nästa steg tas.
I veckan överlämnades utredningen ”Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg” till utbildningsminister Anna Ekström. Utredaren föreslår att det ska införas ett etableringsstopp för dagmammor.
En dagmamma tar hand om en mindre grupp barn i sitt eget hem och erbjuder barnen pedagogisk omsorg. Dagmammor har funnits länge. Det är ett alternativ för barn som är i behov av en mindre grupp i en trygg miljö – och ett alternativ för förskolepersonal som tröttnat på kommunens verksamhet och vill starta eget. Men nu kan det alltså vara slut med det.
Anledningen till att utredaren vill stoppa dagmammornas verksamhet är att den inte är ”likvärdig” med förskolan och att det funnits kvalitetsbrister. Samt att det försvårar integrationen. Barn till invandrare riskerar att inte komma i kontakt med det svenska språket om de går hos en dagmamma. Av integrationsskäl ska därför valmöjligheterna begränsas för alla.
Det är ett dåligt förslag, och det är bra att utbildningsministern verkar tveksam. Inte för att det nödvändigtvis är dåligt med förskola – tvärtom. En bra förskola är utvecklande för barnen. De lär sig att knyta relationer till andra barn och vuxna. Men en dålig förskola med för få pedagoger och stora barngrupper kan vara mycket skadligt för de minsta.
Tyvärr har barngrupperna vuxit stadigt de senaste tio åren. I Göteborg avskaffades maxtaket för antal barn per grupp förra året i samband med omorganiseringen av stadsförvaltningen. Och det fanns problem redan innan dess. ”Svensk förskola är ett sjunkande skepp. Vi går på knäna, och barnen mår inte bra”, sa Jenny Svensson, en av initiativtagarna till det så kallade Förskoleupproret (GT 28/5 2018). Det är alltså i detta läge som utredaren föreslår att alternativet till förskola ska förbjudas – åtminstone på sikt.
Om det finns kvalitetsbrister bör tillsynen skärpas. Och om det nu är så otroligt viktigt att alla tvååringar får en ”likvärdig utbildning” – varför inte då bara slå fast att skolplikten ska gälla från två års ålder, punkt slut?
Det är sant att det är skadligt för barns språkutveckling i svenska om de går hos en dagmamma som inte talar språket. Ställ därför tydliga språkkrav på den som vill arbeta som dagbarnvårdare i familjedaghem.
All valfrihet kan inte offras för integrationen. I Sverige behöver man inte kunna prata ett ord svenska för att bli medborgare, men dagmammor ska förbjudas för integrationens skull. Det är vansinnigt.
