Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Peter Hjörne: Vanlig, enkel hyfs är inte så vanlig!

Jonsereds herrgård är en plats där man inte behöver begränsa sig till twittrandets 140 tecken, inte behöver uttrycka sig i fräcka oneliners, knappast skulle komma på idéen att häva ur sig den sorts elaka gemenheter som blivit så vanliga i dagens offentlighet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Fler och fler är vi som uttrycker oro för debattklimatets hätskhet, bristen på ömsesidig respekt och vanligt hyfs, oviljan att förstå meningsmotståndare, lättheten med vilken man utfärdar förkastelsedomar och häver ur sig elakheter och hån, oförmågan att skilja på sak och person, ytligheten och bristen på proportioner, jakten på varandra snarare än efter sanningen.

I veckan skrev Niklas Wahllöf på DN Kultur om behovet av att hyfsa debatten: "en del av oss har grava problem med hyggligheten...vi kanske skulle fundera ett varv till innan vi fotograferar, utgjuter oss och trycker på skicka".

Ingen dum tanke - att låta de hetsiga och snärtiga formuleringarna passera hjärnan innan de virvlar ut i offentligheten.

Wahllöf citerar Jonas Gardell som i en artikel i Expressen manade sin samtid till sans. Jonas Gardell beskriver debattklimatet som att vi står "i varsitt hörn och skriker elakheter till varandra. Vilket hindrar oss från att höra att våra meningsmotståndare emellanåt kanske har en poäng. 

Intressant, och lite pikant, - är att Jonas Gardell kallar Twitter för "det rätt så idiotiska forumet - det är svårt med en fördjupad samhällsdebatt på 140 tecken".

Själv har han legat i den absoluta toppen av Medieakademins Twitterbarometer sedan 2012, tre gånger etta, så han borde veta. 

Johan Hakelius, en av mina favoritskribenter, skrev för några månader sedan i Fokus, vars chefredaktör han är, om offentlighetens grälsjuka. "Fungerande samhällen bygger inte på att man alltid är brutalt uppriktig. Ett fungerande samhälle bygger tvärtom på att vi, för det mesta, inte söker konflikt med varandra", skriver Hakelius. Och när man har haft de nödvändiga konflikterna skakar man hand med sin meningsmotståndare och går vidare. Att inte göra det är ohyfsat och dåligt omdöme, resonerar han.

"Nu har vi en hel samhällssektor - sociala medier - som uppmuntrar till dåligt omdöme. Dess tonläge har smittat politiken...grälsjukan förpestar offentligheten. Tänk om vi kunde få tillbaka lite vanlig, enkel hyfs", suckar Hakelius.

Ja, tänk om! Men det finns oaser, särskilda platser där oenighet och hyfs samsas.

En liten bit öster om Göteborg finns en sådan oas - Jonsereds herrgård - bedövande vackert belägen på en kulle vid sjön Aspen och med ett aktivt jordbruk runt omkring. I själva herrgården bedrivs ett aktivt ordbruk. Herrgården är nämligen sedan 2004 Göteborgs Universitets plats för samtal - salonger, för att använda ett omodernt ord.  

Det är "ett intellektuellt centrum där företrädare för olika samhällssektorer, vetenskapliga skolor och ideologiska riktningar träffas och utbyter tankar... i samtal om kultur, utbildning, forskning, välfärd, tillväxt, miljö och livsåskådning", som universitetet självt uttrycker det.

Jonsereds herrgård är en plats där man inte behöver begränsa sig (och sällan gör det) till twittrandets 140 tecken, inte behöver uttrycka sig i fräcka oneliners, knappast skulle komma på idéen att häva ur sig den sorts elaka gemenheter som blivit så vanliga i dagens offentlighet. Eftertanke, prövande om tesen bär, lyssnande, lärande, oenighet i respekt. Låter det för bra för att vara sant?  Ja, kanske men "alla människors möte borde vara så", som Hjalmar Gullberg skaldade.

Själv har jag haft förmånen att delta i samtal på herrgården några gånger, senast den gångna veckan då Göteborgs Universitet ordna ett seminarium om populism - "just nu invektivet på allas läppar."

Journalisten och författaren Susanna Popova och professorn i statskunskap vid Göteborgs Universitet Peter Esaiasson inledde seminariet. Susanna Popova, menade i sitt föredrag och i den debattartikel hon samma dag publicerade i GP, att populism är något annat än bara starka ledare med enkla svar och personfixerad kommunikation. Det kanske snarare är ett uttryck för frustration över att samhällssystemet inte levererar och samhällskontraktet delvis är brutet, exempelvis vad gäller pensionsöverenskommelsen, EU-medlemskapet, fri och tillgänglig sjukvård och effektivitet hos ordningsmakten. Då borde fokus vara på hur förtroendet för staten upprätthålls snarare än på gapiga populister, löd hennes resonemang.

Peter Esaiasson och hans forskning stöder Popovas syn. "Håll i minnet", sa Esaiasson, "att en nödvändig förutsättning för populistiska framgångar är att många medborgare instämmer i sak - om det sedan handlar om flyktingpolitik, internationell frihandel, ett överstatligt Europa, brottsbekämpning, jämställdhetspolitik eller klimatpolitik".

Den representativa demokratin är en ständigt pågående spänning eller balansgång mellan ledarskap och anpassning, mellan elitism och populism. Populismen har fruktbar mark om man med trovärdighet kan tala om det arroganta etablissemanget som inte lyssnar till medborgarna resonerade Peter Esaiasson och ställde avslutningsvis frågan "Kanske har samhällseliten misslett medborgarna om flyktingpolitiken under lång tid?" 

Så följde en diskussion om populismen, dess mekanismer, orsaker och betydelse utan hätskhet eller elakhet. Utan övertoner, tillmälen och pajkastning. 

Två saker tog jag särskilt med mig: Mer kunskap och glädjen över att ha deltagit i en diskussion med olika åsikter men präglad av genuin nyfikenhet, respekt för andras åsikter och "vanlig, enkel hyfs".