Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Valet avgörs i mitten

Mycket talar för att Centern avgör vem som blir statsminister även efter nästa val. Det är dock långt ifrån säkert att partiet kan göra om samma trick som sist.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När moderaternas Ulf Kristersson för någon vecka sedan, i Expressens pågående intervjuserie med partiledarna, öppnade för budgetsamarbete med Sverigedemokraterna väckte det knappt några reaktioner. Ebba Busch (KD) talade i sin tur om att förhandla delar av budgeten med SD och delar med mittenpartierna.

Att Sverige nu har tre block istället för två har äntligen sjunkit in. I praktiken har det nämligen varit så länge. Ett högerblock, bestående av M, KD och SD står mot ett vänsterblock bestående av S, MP och V.

Det liberalt färgade mittenblocket med C och L är kungamakare. Eftersom sannolikheten är låg för att något av de andra blocken får egen majoritet i nästa val är det hos dessa partier man bör söka efter nycklarna till Rosenbad. Det är dock två partier med helt olika förutsättningar. Liberalerna kämpar mot usla opinionssiffror, intern splittring och svårigheter att hitta sin roll i svensk politik. Problemen går mycket djupare än partiledarens eventuella tillkortakommanden.

Nyamko Sabuni har dock inte lyckats koppla grepp om sitt parti och utsikterna för Liberalerna att ens hålla sig kvar i riksdagen är osäkra. Lite paradoxalt ligger det närmast i högerblockets intresse att L åker ut, samtidigt som vänstern ser med misstro på partiet. L har få anhängare och ännu färre vänner.

Centern har en betydligt starkare position. Trots Annie Lööfs frånvaro under sin föräldraledighet är stödet hyfsat stabilt i opinionen. Att partiet valde att stödja en S-ledd regering efter valet 2018 – trots att Annie Lööf profilerat sig som något av en ”sosseätare” – väckte berättigad indignation inom stora delar av borgerligheten.

Men det är långt ifrån säkert att C i längden kan hålla fast vid S-samarbetet. Förutsättningen för det nuvarande upplägget är att regeringen tillsammans med C och L har fler mandat i riksdagen än högerpartierna. På så sätt kan Vänsterpartiet hållas utanför formellt inflytande. Mycket talar för att så inte kommer vara fallet efter nästa val. C kommer då att få välja mellan att sätta sig i direkta förhandlingar med V eller att stödja en moderat statsminister. Det valet är nog enkelt för de flesta C-väljare. V och C har i stort sett ingenting gemensamt, utöver en uttalad vilja att hålla SD borta från inflytande.

En omsvängning inom Centern i synen på SD:s inflytande kommer bli nödvändig. Det betyder egentligen inte att C behöver ändra sin hållning i olika sakfrågor – bara att partiet accepterar att Ulf Kristersson måste kunna ha händerna fria att förhandla i olika frågor med olika partier.

Någon större svårighet för Kristersson att sy ihop en sådan lösning lär det egentligen inte bli. SD är inte primärt intresserade av budgeten. De kräver inflytande över migrationspolitiken och brottsbekämpningen, områden där en kompromiss med M är fullt möjlig. I den ekonomiska politiken kan en M-KD-regering göra upp med Centern. Ironiskt nog står dessutom C och SD ofta nära varandra i frågor som rör småföretagande och landsbygd.

En sak lär dock bli sig lik. Ju närmare valet kommer lär den opinionsbildande vänstern göra allt i sin makt för att utmåla denna ganska harmlösa regeringskonstellation som ett förräderi mot själva demokratin och ett mörkervälde av episka proportioner.