Innanårets Nobelpris i litteratur tillkännagavsbjödlandetssamlade experteri sedvanlig ordningpå sina spekulationer och förhoppningar. Varvat med namn som Rushdie och Adonis yttrades också önskningar om pristagarens könstillhörighet och hudfärg, eller snarare önskemål om vilket kön och vilken hudfärg maninteville att pristagaren skulle ha.
När Kulturredaktionen på Sveriges Radio frågade sina “experter” svarade Naila Saleem, producent på P1 Kultur: ”Jag är rädd för att det blir ännu en halvdöd vit man som vinner (sic!)”. Smaka på den meningen. Den rymmer inte bara människoförakt utan också förakt mot kulturen. Genom att indirekt hävda att en potentiell pristagares hudnyans skulle vara viktigare än dennes litterära gärning förminskas såväl författare som deras verk.
Efter kritik i sociala medier försökte både Saleem och Mattias Hermansson, chef och ansvarig utgivare för Sveriges Radios kulturredaktion, att bortförklara händelsen. Hermansson beklagade att "sammanhanget" blev otydligtmedan Saleem menade att hon ville "ta upp mångfalden bland pristagarna". Som om det vore otydlighet som var problemet, inte människosynen. Och som om mångfald måste handla om könstillhörighet och hudfärg, inte om till exempel stilistisk bredd.
Samma dag twittrade Ekot ut en helt vit bild med bildtexten ”Här är kvinnorna som tilldelats #Nobelpris iår”. Underförstått att det skulle vara dåligt att ingen av årets pristagare är kvinna. Återigen sätter man yttre attribut i första rummet, den vetenskapliga gärningen i det andra. Det är sorgligt när hela tanken med Nobelpriset är det motsatta. Författarskap och forskning har varken någon könstillhörighet eller hudfärg, och det är författarskapet och forskningen som utgör grunden för att tilldelas priset.
