Min tillvaro är privilegierad. Jag har en lång utbildning, ett jobb och bor i ett tryggt område. Jag är lika lyckligt lottad som medveten om att många har det betydligt tuffare än jag. Ett talande tecken är att jag i våras för första gången i mitt liv blev vittne till ett allvarligt brott.
Jag var på väg hem från träningen när en ung kille sprang förbi och skrek panikartat efter hjälp. Han blev jagad av två jämnåriga ungdomar som försökte råna honom. Vi var många som reagerade och killen fick snabbt skydd. Rånarna insåg sitt underläge och började fly. En man lika kvicktänkt som snabbfotad tog upp jakten på dem.
Den skärrade killen kan inte ha varit mer än 15 år. Den hemska upplevelsen kommer säkert plåga honom länge. Själv kunde jag höra hans hjärtskärande skrik eka i mitt huvud flera dagar efter. Jag började känna en oro. Inte en sådan där tillfällig oro, som man kan känna när man går igenom en mörk tunnel nattetid. Nej, den oron satt i. Om en ung kille, inte mycket mindre än jag, kan bli utsatt för något så hemskt mitt på dagen på samma gata jag passerar varje dag – då kan väl lika gärna jag vara offer nästa gång?
I ett försök att lugna oron studerade jag statistik om brott. Rätt snart insåg jag att risken för att bli rånad eller misshandlad ändå är låg. Det gjorde mig lugnare och så småningom skingrades tanken på vad jag skulle göra om någon i min närhet eller jag själv blev utsatt för ett brott.
När våren övergick till sommar tyngdes dock den klara himlen ner av mina mörka orosmoln. Flera i min närhet hade nämligen utsatts för brott. Och i min hemstad blev en kvinna så illa skuren under ett knivrån att hon avled några dagar senare på sjukhuset.
Kvinnan var i samma ålder som min egen mamma. Mordet ägde rum några stenkast från där mamma bor och när jag skriver dessa rader är jag på besök där. Imorse väcktes jag av en notis på telefonen. Under natten hade två personer knivskurits i ett rånförsök vid busstationen utanför mitt fönster.
Det känns som att det aldrig tar slut. Det går inte ens längre att prata om ”skjutningen” i bestämd form utan att vara tydlig med vilken av alla man menar. Värst drabbas så klart de som bor i utsatta områden. Jag tänker särskilt på de tre unga tjejer – vänner till den 12-åriga flickan som sköts till döds av ett gäng i Botkyrka – som berättade i TV att de ofta hörde skottlossningar i sitt bostadsområde.
Jag tänker även på läraren i Göteborg som såg två beväpnande män nära skolan och ringde polisen. Senare samma dag blev hon kidnappad och misshandlad i en förmodad hämndaktion. På nyheterna berättade de att beväpnade män med skyddsvästar upprättat vägspärrar i Angered. På radion hörde jag om två ungdomar som tillfångatogs på en kyrkogård och torterades under en hel natt. De blev knivhuggna i benet så att de inte kunde fly.
Samhällets svar ska så klart vara en starkare polis, bättre skola och en socialtjänst som fungerar. Men vad ska mitt personliga svar vara? Kurser i självförsvar? Undvika vissa gator i stan? Försvarsspray? Jag har slutat fundera på vad jag skulle göra om jag blev utsatt för ett brott. Nu funderar jag i stället på vad jag ska göra när jag blir utsatt för ett brott. Jag känner min frihet begränsas.
