Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Vad kan vanliga familjer göra åt våldet förutom att flytta?

Merparten av alla vanliga medborgare i Sverige kan inget göra åt våldet. De kan bara ducka, anpassa livet, skydda sig och sina familjer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På väg hem från en fotbollsmatch blev sextonårige Melvin i Gävle misshandlad och rånad. De sparkade på honom när han låg ned och slängde iväg hans insulinpump. Melvin vädjade till rånarna att de skulle låta honom behålla pumpen. Men trots det hade de sönder den. Han behöver den där pumpen för att överleva, berättade Melvins mamma Caroline för Aftonbladet (3/10).

Rånets brutalitet mobiliserade många Gävlebor. Det anordnades en insamling för att stödja Melvin, som blev av med sin moped vid rånet. Stödet är förstås en väldigt fin och värmande gest gentemot Melvin och hans familj.

Men de som rånas, i synnerhet om det är i unga år, berövas något som inga insamlingar kan ersätta: en känsla av trygghet som borde utmärka varje barns liv. Ungdomsrånen har fördubblats sedan 2015, detta trots en minskning under pandemiåret. På vissa håll är ökningen än värre. I Linköping handlar det om en 700-procentig ökning på sex år.

SR-programmet Kaliber har i ett program skildrat fenomenet. Trots att en ökning av ungdomsrån har varit på gång sedan sekelskiftet 2000, vilket Brå tidigt uppmärksammade, har lite hänt för att stävja utvecklingen.

Kaliber pratar med en förundersökningsledare hos Polisen i Linköping som talar om segregation, och andra problem i utanförskapsområden som grogrund för ungdomsrånen. I programmet återkommer beskrivningen att de unga rånarna ofta har utrikes bakgrund och kommer från utanförskapsområden. Det är samma berättelse som börjar bli väldigt bekant vid det här laget. En skillnad från förr är att många av rånarna är så unga som 13 eller 14 år.

Kaliber intervjuar en ung kille som ägnar sig åt rån. "Man ser någon med fina värdesaker, en guldkedja, man tar dem åt sidan, slår dem lite på huvudet" säger han. "Vad kände du själv" frågar Kaliber. "Ingenting", får de till svar. Inget dåligt samvete. "Jag skiter fullständigt i den personen". Man rånar någon som ser ut att ha det bättre, som enklare kan få tillbaka sakerna", berättar en annan av killarna i reportaget.

En sådan total empatilöshet i en så ung ålder bådar inte gott. Man får känslan att vissa av de som ägnar sig åt rån under tonåren gör sin första kriminella praktik innan de går vidare till tyngre brottslighet. Offren som de så lättvindigt lämnar bakom sig blir förstås traumatiserade. Men även deras familjemedlemmar påverkas. En känsla av trygghet, som är så viktig för familjer, går förlorad. Ska vi flytta? Undrar nog en del. Som förälder är den första impulsen alltid att skydda sina barn.

I en krönika i tidningen Altinget skriver journalisten Agnes Arpi om hur man påverkas när polishelikoptrar, mord och otrygghet blir ett inslag i vardagen. Vissa slår ifrån sig oron, skriver Arpi, säger att "så har det alltid varit". Men för många andra blir våldet ett skäl att flytta eller anpassa vardagen, på något vis.

Arpi skriver om hur familjens egna flyttplaner påverkats av att våldet kommit närmare. Skjutningarna i närområdet "skyndade på beslutet". Som Arpi skriver blir man känsligare som förälder. Man börjar se på sin omgivning utifrån sitt barns ögon: Var kommer min dotter eller son gå någonstans till och från skolan, vilka risker finns här eller där? Man blir mer uppmärksam på nyhetshändelser som rör våld, misshandel och rån. Ens omgivning får en ytterligare dimension, barnets. För många familjer som hamnat på "fel" plats i Sverige hägrar ett liv där man inte behöver tänka på sånt här.

Agnes Arpi skriver: "Jag vill att folk tar spjärn mot normalisering av det onormala". Frågan är bara hur vanliga familjer, exempelvis föräldrar till rånade tonåringar, kan göra det? Manifestationer, brev till politiker och civilsamhällesinsatser kan inte vända detta på kort sikt. I stället påverkar man det som påverkas kan: Var man bor, var barnen går i skolan, anpassar sina rörelsemönster, håller mer koll på barnen och begränsar deras rörelsefrihet.

Merparten av alla vanliga medborgare i Sverige kan inget göra åt våldet. De kan bara ducka, anpassa livet, skydda sig och sina familjer. Våld lämnar många direkta och synliga spår på människor. Men mer sällan tänker vi på de indirekta effekterna. Det är så här samhällen oftast förändras, inte genom någon stor enskild händelse, utan som en konsekvens av människors anpassning till nya omständigheter.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.