Sedan några månader tillbaka är Märta Stenevi (MP) jämställdhetsminister. Under sin tid på posten har hon hunnit med att skriva debattartiklar om hedersvåld och jämställda löner, och anrättat en ny myndighet för mänskliga rättigheter.
Men hon har också gjort några spektakulära uttalanden om jämställdhet som får en att tvivla på ministerns feministiska skärpa.
Under ett samtal i en Aftonbladet-podd säger Stenevi att om utlandsfödda kvinnor ska få makt, ”då kommer vita, inrikes födda kvinnor att behöva flytta på sig”. Hon ser det som ett steg på utvecklingen mot ett jämlikt samhälle.
I en intervju i TV4 förklarar hon vad hon menar: ”Det handlar om att ge plats åt fler. Om fler ska kunna använda sina demokratiska rättigheter, om fler ska kunna göra sin röst hörd … då kommer vi behöva bereda plats till fler”.
Det låter jämlikt och bra, och är kanske inte en särskilt förvånande inställning för en miljöpartist. MP tillämpar trots allt kvotering till språkrörsposterna.
Men som en övergripande analys för hur ett jämställt samhälle bör skapas håller det inte. Vad uttalandet ”infödda kvinnor måste flytta på sig” antyder är att det finns en pott, en tjejkvot, med makt och inflytande. För att en grupp kvinnor ska få möjlighet att delta i politiken, då måste en annan grupp kvinnor flytta på sig.
En grundläggande feministisk insikt är att kvinnor inte ska behöva slåss om att få plats på ”tjejkvoten”. Utan att kvinnor och män ska ha möjlighet till makt och inflytande på lika villkor. Så länge idén att könen tävlar om olika kvoter finns kvar kommer likabehandling inte att nås.
Stenevis resonemang är svårbegripligt sett ur feministisk synvinkel. När hon i TV4 försöker förklara sin åsikt att vita medelklasskvinnor – som hon själv – måste breda plats för andra exemplifierar hon genom att tala om sin partikamrat Leila Ali Elmi, som fick utstå rasistiska påhopp när hon valdes in i riksdagen. Kvinnor med utrikes bakgrund måste få mer inflytande, för att stoppa hatet och rasismen.
Att vissa får utstå fler påhopp än andra är helt sant. Men i stället för att lägga ansvaret där det hör hemma – hos dem som skickar hatiska kommentarer – väljer Stenevi att angripa andra kvinnor. Logiken är rubbad. Rasistiska kränkningar riktade mot kvinnor med utrikes bakgrund kommer inte att upphöra för att färre inrikesfödda kvinnor ställer upp i riksdagsvalet. Inte heller är det Annie Lööfs, Ebba Buschs eller någon annan kvinnlig maktinnehavares ansvar att vissa inte kan bete sig på nätet.
Jämställdhetsministern har förvisso rätt i att offentlig makt till stor del är ett nollsummespel. Det finns bara 349 platser i riksdagen. Men så länge idén om att ”vi” – de infödda medelklasskvinnorna, eller vilken grupp det för tillfället rör sig om – ska ”ge plats” åt andra grupper råder inte jämlika förutsättningar i praktiken. Ingen ska behöva känna att hon har sin position på nåder av någon annan.
Riksdagskvinnor med utrikes bakgrund har inte tagit sig in i parlamentet för att andra kvinnor har varit snälla och gett upp sin plats, ungefär som en välvillig person som reser sig för någon på bussen, utan för att väljare anser att dessa personer är kompetenta och därför har röstat på dem.
