Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Vad händer med Europas höger?

De högerpartier i Europa som lyckats bäst är de som anpassat sig till nya politiska förutsättningar utan att kompromissa med grundtanken att många väljare röstar på stabilitet och förutsägbarhet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Väljare var snällare mot de europeiska partierna under efterkrigstiden. De bytte sällan parti och accepterade tålmodigt att stora socialdemokratiska och konservativa partier turades om att styra. Ett artigt samförstånd. Stökiga förändringar återfanns långt ned på önskelistan.

Den här ordningen, lika förutsägbar som tråkig, fyllde en funktion; politiken skulle i en omvärld som konstant hotades av ett storskaligt tredje världskrig, vara en oas av stabilitet. De högerextrema var nedkämpade. De vänsterextrema hölls kort.

Stora förändringar efterfrågade väljarna först fyrtio år senare, efter att muren hade fallit och Europa återförenats. Många socialdemokratiska partier i Europa gick mot mitten, genomdrev avregleringar och liberal ekonomisk politik. Framgången var enorm.

Men så förändrades förutsättningarna ytterligare. I världen efter elfte september blev kultur- och värderingsfrågorna allt viktigare, den ekonomiska vänster-höger axeln upphörde att ensam vara politikens måttstock. Högerpopulism och skarp kritik av EU, som tidigare var ett marginellt fenomen, växte till sig.

Europas "klassiska" högerblock har inte drabbats lika hårt som socialdemokratin av de senaste decenniernas politiska tumult. Men nog har ändå något hänt med Europas höger.

Vissa har politiskt närmat sig de högerpopulistiska utmanarna, som konservativa österrikiska ÖVP. Efter valet 2017 gick partiet in i en koalition med högerpopulistiska FPÖ. Det visade sig var en förbannelse för FPÖ som i opinionsmätningarna bytte plats med ÖVP i väljarstöd. Det högerpopulistiska partiets segertåg ser ut att vara avbruten.

En annan väg till framgång valde irländska Fina Fael. De befinner sig längre mot mitten politiskt och har, i likhet med de svenska Moderaterna, haft betydligt fler liberala inslag än många av sina systerpartier i den konservativa partifamiljen EPP. Länge spelade de andrafiolen i irländsk politik men har sedan tio år tillbaka dominerat som regeringsparti.

Kombinationen av liberalism och konservatism har också varit kännetecknande för de liberala partier som övertagit, eller helt förhindrat, konservativa partier från att dominera i vissa länder. Nederländerna är tillsammans med Danmark två av de länder där liberala mittenpartier genom att blanda politik från vänster och höger lyckats med detta.

"Keine experimente!" stod det på en tysk valaffisch från 1950-talet prydd med kristdemokraten Konrad Adenauer. Detta är också vad som tycks vara bäst för Europas höger. Även i ljuset av högerpopulismens utmaning är det inte några radikala politiska omsvängningar som leder till väljarframgångar.

Konkurrensen mot den gamla högern kan egentligen sägas komma från tre håll, socialdemokrater, liberaler och högerpopulister. De konservativa partier som överlevt längst är de som plockat lite av varje och förstått att pragmatism och flexibilitet trumfar tvära kast och radikalism.

När socialdemokratin går allt sämre och högerpopulismen ofta visar sig oduglig som regeringsbärande part, återstår inte sällan gamla borgerliga partier som det enda alternativet. Tillsammans med Europas mer renodlade liberala mitten framstår de, snart sjuttio år efter att de förvaltade ett Europa i ruiner, som det mest ansvarsfulla och stabila alternativet.