Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Ingerö: Vad händer efter valet i USA?

Hur kan Clinton respektive Trump tänkas agera i stora frågor som i flera fall även berör Sverige? USA-kännaren Johan Ingerö går igenom deras ambitioner.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nu återstår bara några få skälvande dagar innan den kanske märkligaste presidentvalrörelsen i USA:s historia är över och det är dags att kora segraren. Skandaler och smutskastning har med råge överskuggat sakfrågorna, vilket bara är att beklaga. För frågetecknen är många, och oavsett vem som vinner så ligger USA:s problem och utmaningar och väntar på den som flyttar in i Vita huset i januari. Ekonomin är fortsatt problematisk, med fortsatta budgetunderskott och en växande statsskuld. Säkerhetsfrågorna kommer vara fortsatt aktuella, både i Europa och Mellanöstern. Världshandeln omgärdas av större politiska konflikter än på länge. Och vilken sorts land vill USA vara i det tjugoförsta århundrandet, nybyggarsamhälle eller välfärdsstat? Vi kan förstås inte veta exakt hur en president Clinton eller Trump kommer att sköta ämbetet. Men vi vet tillräckligt mycket om dem för att kunna gissa hur de kan tänkas agera i flera stora frågor som i flera fall även berör oss i Sverige.

Ekonomin: USA:s återhämtning efter den stora finanskrisen för åtta år sedan har varit trög, men de inbyggda problemen i landets ekonomi är äldre än så. USA har snart hundra månader av nollräntepolitik bakom sig. Och idén att stimulera ekonomin med billiga pengar till lånekonsumtion har präglat centralbankens tänkande i trettio år. Därför ser man i USA sällan bilar som är äldre än två år, även när man reser i landets fattigare delar. 
På samma sätt var det med bostadslånen fram till 2008. Detta funkar hjälpligt så länge bankerna mår okej och inte behöver kräva tillbaka pengarna. Men när de väl måste det så har deras kunder inget att betala med. Då kraschar börserna, banker går i konkurs, folk tvingas lämna sina hem och både stora och små företag går i graven. Det är exakt vad som hände 2008. Sedan dess har USA:s centralbank pressat pengar för allt vad tygen håller och samtidigt hållit nere räntorna. Så har Wall Street kunnat återhämta sig, men till priset av att landets invånare nu formligen badar i skulder – ofattbara 12,5 biljoner (12 500 000 000 000) dollar, och på uppåtgående. Och runt hörnet kan en ny och ännu värre finanskris mycket väl ligga på lur. 

De utgifts- och skatteförslag som Trump och Clinton har presenterat beräknas båda öka USA:s redan massiva underskott, och ingen av dem är speciellt intresserad av att genomföra några impopulära förändringar av exempelvis USA:s pensionssystem. Däremot finns vissa tecken på att Donald Trump både ser och vill åtgärda de problem som den lågräntedrivna bubbelekonomin medför. Att Hillary Clinton gör det är däremot praktiskt taget uteslutet. Sammanfattningsvis svag fördel Trump.

Handel: Donald Trump har under sina decennier i den politiska debatten tyckt allt möjligt om de flesta frågor. Han har varit demokrat, republikan, reformpartist, demokrat igen, republikan igen, oberoende och nu republikan för tredje gången. Men på en punkt har han varit obrottsligt konsekvent; han är skarpt kritisk till frihandel och anser att de avtal som finns har kostat USA miljontals industrijobb.  

Även på denna punkt är Hillary Clinton hans raka motsats. Hon har pendlat hej vilt mellan för och emot, till synes helt beroende på vartåt vinden för ögonblicket råkar blåsa och vilka grupper och bidragsgivare hon för närvarande är beroende av. Nu senast har hon kommit ut som motståndare till stillahavsavtalet TPP, som hon själv var med om att förhandla fram när hon var utrikesminister. Vinner hon är det dock fullt möjligt att hon ändrar sig igen, kanske efter att ha fått igenom någon symbolisk regeländring. Speciellt hedervärt är det såklart inte, men i valet mellan en modig protektionist och en feg frihandlare är den senare ändå bättre. Fördel Clinton.

Europa: Inom säkerhetspolitiken är få saker mer enerverande än osäkerhet. Donald Trump har till och från uttryckt sig synnerligen vårdslöst om såväl Ryssland som Nato, och riskerar därmed att sprida just den sorts osäkerhet som Ryssland lär vilja utnyttja. Givet det redan spända läget i östersjöregionen är detta det sista USA:s vänner och allierade kan önska sig. Här kan man förstås tänka sig att rookien Trump kommer att omge sig med rutinerade och kunniga rådgivare, samt förstås av den amerikanska försvarsledningen. Men även i bästa fall så kommer osäkerheten vara stor under de första åren, och det kan innebära stor fara. 

Med Hillary Clinton vet vi vad vi får. Utöver utrikesminister har hon även suttit i senatens försvarsutskott. Hon känner alla europeiska ledare av betydelse och vet åtskilligt om hur Ryssland fungerar. Blir hon president förblir den transatlantiska länken förmodligen vad den är idag. Att Vladimir Putin inte skulle ta henne på allvar, som Trump påstår, tror jag helt enkelt inte på. Klar fördel Clinton.

Mellanöstern: Här är det svårare, eftersom varken Clinton eller Trump varit speciellt detaljerade. Dessutom är regionen så stökig att presidentens roll handlar minst lika mycket om att parera som att ta egna initiativ. Kom ihåg att George W Bush år 2000 gick till val på att inte dra in USA i några nya utrikespolitiska äventyr. Terrordåden 2001 tvingade honom till en radikal U-sväng, och han har nu gått till historien som raka motsatsen till vad han ville bli. Clintons och Trumps valmöjligheter kan alltså visa sig få och små. 

Hillary Clinton är betydligt mer av en hök än Barack Obama, och hade förmodligen inte hanterat Syrienkrisen lika villrådigt som han. Men sedan dess har Ryssland stärkt sin ställning där, och har bland annat placerat ut luftvärnsmissiler runt flygplatserna trots att IS i praktiken saknar flygvapen. Och några marktrupper vill varken Clinton, Trump eller de amerikanska väljarna sätta in. Trump å sin sida lovar att, som han säger, spöa skiten ur IS. Men han vill samtidigt inte blanda sig i andra länders affärer för mycket. Med tanke på hur många länder IS finns i är de båda ambitionerna svårförenade. Fördel oklar, även om Clinton givetvis är långt kunnigare på området.

Välfärd: Hillary Clinton står här inte för någon radikalt annorlunda linje än Barack Obama, och avser ta över där han slutar. Donald Trump är mindre avogt inställd till den offentliga sektorn än vad republikanska politiker brukar vara. Där de brukar tala om att riva upp sjukvårdsreformen Obamacare talar han om att ersätta den, oklart med vad. Den frågan kommer förfölja den som vinner, helt enkelt eftersom Obamacare dras med mycket stora problem. Premierna har skjutit i höjden och flera försäkringsbolag har valt att helt lämna systemet. 

Trump vill se en modell med betydligt mer konkurrens, men har varit sparsam med detaljer. Det senare gäller även Clinton, som talat undvikande om att fixa det som är dåligt och bevara det som är bra. Oavsett vilket har reformen blivit en ekonomisk gökunge. På skolområdet har inflytandet från lärarfacken omvandlat Clinton från friskolevän till motståndare, medan Trump ser skolval som ett sätt att lösa de stora problemen i USA:s offentliga skolsystem, inte minst i storstäderna. Fördel Trump.

Härutöver finns givetvis en myriad frågor som kommer spela stor roll för både valresultat och för nästa presidents fram- och motgångar. Men det största problemet är kanske ändå att både Trump och Clinton är för impopulära för att kunna ena och inspirera landet eller få till stånd nödvändiga reformer av system som för länge sedan slutat fungera eller rent av aldrig gjort det. Det är också ett val mellan en person som tycks sakna verklig övertygelse och en som saknar både folkvett och impulskontroll. Ingetdera bådar särskilt gott. 

Amerikanska valtal slutar i regel med ett God Bless the USA. Det är inte utan att man tänker att de kommer behöva det.