Billie Eilishs fans är besvikna. Sångerskan, som är en av 2020-talets största popstjärnor, har genomgått en utseendemässig metamorfos. Förr gick hon klädd i stora, säckiga kläder. Håret var färgat mörkt med neongröna rötter. Fansen älskade henne för detta.
För en tonåring som lever stora delar av sitt liv på sociala medier och översköljs av utseendehets och smalhetsideal har Billie Eilish varit en hjälte. Hon har visat en generation tonårstjejer att man inte behöver följa normerna.
Men nu har alltså Eilish bytt stil. Det neongrön-svarta håret är ersatt av en blondering, de bylsiga tröjorna har bytts mot en korsett. Hon ser ut som Marilyn Monroe, till fansens förtvivlan. Och de har rätt att sörja, skriver Lotta Ilona Häyrynen i en ledare i Arbetet (1/10). Om till och med Billie Eilish, som var en protest mot skönhetsfixeringen och ytligheten, har kapitulerat finns det inget hopp kvar.
Lotta Ilona Häyrynen skriver att en förklaring till förändringen handlar om musikindustrins krav på ständig aktualitet. Billie Eilish måste trots allt sälja sitt varumärke. Signalen till fansen är att det inte går att vara annorlunda, trycket är för högt.
Det är sorgligt. Världen behövde Billie Eilishs neonfärgade hår. Hon var en välbehövlig kontrast mot en annan typ av idoler: influencers på sociala medier. Det är kändisar som inte är artister eller idrottsstjärnor, utan är kända för sin livsstil, där shopping är centralt, och där utseendenormerna är strikta. Det är dessa personer som många unga människor ser upp till och vill vara som.
LÄS MER: Popmusik är meningen med livet
Jag tycker att det märks i gatubilden. För 15 år sedan kunde man ofta se ungdomar i svart hår, svart kajal och t-shirts med Broder Daniel-tryck. I dag är de borta. Indiekidsen, emo-tjejerna, punkarna, gotharna, skejtarna, hippierna, syntarna – vart tog de vägen? De som på 00-talet hängde på helgon.net och där musiken med tillhörande uniform (svart skinnjacka, randig tröja, grön tuppkam eller vad som nu ansågs vara rätt) var centrala i självidentiteten och i gemenskapen.
En vän och jag brukar skriva till varandra när vi ser ett gäng ungdomar som inte ser ut som Bianca Ingrosso-kopior: jag såg tre tjejer med lila hår och nitjackor i dag! Det är uppfriskande, eftersom man nästan aldrig ser det. Det var därför jag blev så glad första gången jag hörde talas om Billie Eilish, och likt tonårstjejerna blev besviken på hennes nya look.
Och det är inte bara min vän och jag som reagerat på att ungdomarna, Billie Eilish-fansen undantagna, inte tycks söka sig till en alternativ stil. I internationell press diskuteras det: subkulturer, som funnits under större delen av efterkrigstiden, tycks inte leva kvar bland unga längre. Åtminstone inte på samma sätt som förr, och inte i lika stor utsträckning. Förr fanns det folk med konstiga frisyrer på var och varannan skola. Så är det inte nu.
Det är till stor del internets fel, skriver Yomi Adegoke i brittiska Vouge. Hon menar att nätet skapar likformighet. Mainstreamkulturen i form av mode och kommersiell listpop brukar snappa upp och influeras av de subkulturer som växer fram organiskt. Internet gör bara att den processen går snabbare. Det blir en salig blandning av allt, gränserna löses upp.
För några år sedan skrev Alexis Petridis i Guardian att internet gör att det är lättare att ta del av olika former av populärkultur. Musik exempelvis har blivit nästan gratis, liksom musik- och modetidningar på nätet. Då behöver man inte vara stenhårt dedikerad till en specifik form av populärkultur. Det är så enkelt, och billigt, att byta smak från en dag till en annan.
En annan tes Petridis formulerar är att unga människor i dag är så oroade för sin framtid – klimatet, arbetsmarknaden, hitta en partner, trygghet eller vad det kan vara – att de inte har tid att revoltera genom att färga håret rosa och störa omgivningen genom sin uppenbarelse.
Man ska också komma ihåg att dagens ungdomar har blivit uppmuntrade till att göra revolt. Statliga policydokument slår fast att eleverna i skolan ska vara normkritiska, tänka själva, inte följa strömmen utan vara unika individer. Men det är inte så kul att göra revolt mot vuxenvärlden när det är vuxenvärlden som uppmuntrat en till att göra det. Då försvinner så att säga hela poängen. Auktoriteterna, som de unga ska vilja revoltera emot, låtsas som att de i själva verket inte alls är några auktoriteter.
Man kanske kan tycka att det är ironiskt, men subkulturernas död är ett tecken på det borgerliga samhällets tillbakagång. Auktoriteterna låtsas vara rebeller. Och det tycks inte finnas någon plats för excentriker längre. Idén om verklig social tolerans och pluralism, en central tanke i 1800-talets romantiska liberalism och ett fundament i det borgerliga samhället, tycks vara död, det enda som finns kvar är tom retorik.
Likriktningen går igen överallt: Amazon tar över så gott som all handel, ett fåtal skolkoncerner dominerar den svenska så kallade skolmarknaden, amerikanska kaffekedjor konkurrerar ut små kaféer. Populär- och ungdomskulturen följer den trenden.
En annan central borgerlig samhällsuppfattning som inte står särskilt högt i kurs är att det finns andra sfärer än kommersialism och politik.
Visst var konsumtion, av mode och musik, en viktig aspekt i de flesta subkulturer.
Men kreativt skapande, som att göra sina egna fanzines (alltså amatörtidningar), var minst lika viktigt. I dag har konsumtion blivit en livsstil. Influencers tjänar till och med pengar på att konsumera genom att visa upp diverse produkter i sina sociala medier-kanaler. Kapitalismen letar sig in överallt, även i sfärer där den inte hör hemma. Under det tidiga 2000-talet hängde ungdomarna på internetforum och diskuterade musik, i dag hänger de på sociala medier där de översköljs av uppmaningar att köpa produkter mot avbetalning. Det är en form av gränsupplösning mellan internetbaserat socialt umgänge och konsumtion, och mellan konsumtion och produktion.
Och är det inte konsumtion så är det politik. Nog fanns det politiska stråk i många subkulturer, ibland väldigt uttalat, men ofta mest i marginalen och ofta på en nästan estetisk nivå. Som att vara emot ”systemet”, det betonggrå sossesamhället eller golfande moderater.
I dag har politiken blivit central i form av internetbaserad aktivism, där identiteten (sexuell läggning, genus och så vidare) är viktig, så kallad identitetspolitik. Att politiken domineras av identitetsrörelser klagas det ofta på, men en annan aspekt handlar om det omvända, att unga människor politiserar sin egen identitet och sitt jag. Gemenskapen byggs kring politiska åsikter, inte en gemensam musiksmak. Men ofta är den gemenskapen en sämre form av samhörighet.
Som Lotta Ilona Häyrynen skriver i sin artikel i Arbetet försöker exempelvis kroppsaktivismen, rörelsen som är emot strikta och skadliga smalhetsnormer, utvidga begreppet skönhet. Inte förkasta utseendefixeringen som sådan. Dess företrädare är ofta minst lika fiffade och stajlade som andra. Jämför det med det som punkarna på 1980-talet stod för, eller originalversionen av Billie Eilish. att man inte behöver bry sig om att vara piffig.
Nog finns det subkulturer kvar. Inte minst den stora gaming-kulturen. Men den domineras till stor del av pojkar och män. Tjejerna hade verkligen behövt Billie Eilish som hon var.
LÄS MER: Falsk radikalism i musiken
