Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vad är den svenska modellen värd?

Den svenska modellen har tjänat oss länge och väl, men det finns inga skäl att vara sentimental. Om den slutar leverera vad ekonomin behöver så kan den behöva kasseras eller åtminstone reformeras. Den är nämligen bara ett medel - inte ett mål i sig.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det förslag om inträdesjobb som de fyra allianspartierna i förra veckan lade fram togs inte emot särskilt väl av vare sig fackföreningarna eller Socialdemokraterna. Det uppfattades som en ambition att från politiskt håll blanda sig i lönebildningen vilket politiker i Sverige, av hävd och som ett resultat av Saltsjöbadsavtalen, inte gör. ”Det är allvarligt att ge sig på den svenska modellen”, sade en bister Mikael Damberg (S) till SvD (15/8).

Samtidigt pågår konflikten i Göteborgs hamn fortfarande, vilket kostar Göteborg både jobb och intäkter. För var dag som den fortsätter kommer fler politiker att frestas att lagstiftningsvägen reglera många av de områden som tidigare varit upp till arbetsmarknadens parter själva att hantera. Något framförallt LO varit väldigt kritiska mot, då de menar att även detta vore ett ingrepp i den svenska modellen.

Den svenska modellen innebär att staten inte lägger sig i lönebildningen utan i stället lämnar över detta ansvar till arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och fackföreningar, som förhandlar med varandra. Historiskt har det funnits en stor vilja till kompromiss hos båda parter (för) att hantera de kriser som uppstått, vilket varit effektivt och gynnat vår ekonomi. 

Men var tid har sina utmaningar. En av våra största i dag är de människor som står väldigt långt ifrån arbetsmarknaden – en grupp som dessutom kommer att öka kraftigt de kommande åren när många av de flyktingar som kom till Sverige under 2015 nu ska ut på arbetsmarknaden. En grupp som kommer att ha väldigt svårt att slå sig in där, eftersom de ofta inte är tillräckligt produktiva för att kunna konkurrera. Det kräver nya anställningsformer med lägre kostnader för att anställa.

Både de borgerliga partiledarna och Svenskt Näringsliv har varit tydliga med att de helst av allt vill slippa lagstiftning och att det bästa vore om parterna på något sätt kunde enas om en lösning. Mycket tyder på att det inte kommer att bli så.

”De [borgerliga politikerna] vill att det ska finnas några som är på botten i samhället och några som är på toppen, de tycker livet är bättre om klyftorna är stora”, sade exempelvis LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson i ett tal på SSU:s kongress förra helgen. En tydlig indikation på att synen på större lönespridning är diametralt olika hos LO och Svenskt Näringsliv.

Det är dock inte facken eller arbetsgivarna, utan politikerna, som ytterst ansvarar för att samhället ska fungera. Om arbetsmarknadens parter inte förmår finna en lösning för dem som i dag står längst ifrån arbetsmarknaden måste politikerna slutligen kliva in, även om ingen egentligen vill att politiker ska pilla i lönebildningen.

Detsamma gäller konflikten i Göteborgs hamn – visar parterna för lite kompromissvilja eller orsakar för stor skada på samhället så kan konfliktreglerna komma att ändras. Det är ingen naturlag att det saknas en proportionalitetsprincip för strejker eller att rätten till sympatiåtgärder är så vidsträckt.

Den svenska modellen har tjänat oss länge och väl, men det finns för den sakens skull inga skäl att vara sentimental. Den har fått vara rådande på arbetsmarknad eftersom den har fungerat, men om den svenska modellen slutar leverera vad ekonomin behöver så kan den behöva kasseras eller åtminstone reformeras. Den är bara ett medel - inte ett mål i sig.