Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vårdens problem är mer än en budgetfråga

Att sätta likhetstecken mellan mer pengar och bättre välfärd riskerar att leda till en fördummande diskussion. Hur mycket resurser som vården behöver styrs inte bara av hur vårdbehovet ser ut bland medborgarna, utan även av hur effektivt pengarna används.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sedan den rödgröna regeringen tillträdde 2014 har köerna till vissa typer av vård mer än fördubblats. I oktober 2014 fick 14 procent av de patienter som behövde operation eller annan åtgärd vänta längre än 90 dagar – i mars 2019 var andelen 30 procent.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nyligen skrev företrädare för Moderaterna om hur barncancervården kan förbättras och de påpekade även att vårdköerna ökat markant under Socialdemokraternas tid vid makten (Expressen 25/4). Socialminister Lena Hallengren (S) kontrade då med att anklaga Moderaterna för att i sin budget prioritera skattesänkningar framför att investera i en bättre sjukvård (Expressen 30/4).

Socialministerns svar bygger inte bara på en, utan två, felaktiga premisser. För det första innebär inte högre skatt automatiskt ökade skatteintäkter. Lägre skattesats kan tvärtom uppmuntra till fler arbetstimmar och därmed högre skatteintäkter. Dessutom är sambandet mellan ekonomiska resurser och god välfärd inte heller nödvändigtvis linjärt.

Ekonomiska resurser är en grundläggande förutsättning för en fungerande välfärd, men att sätta likhetstecken mellan mer pengar och bättre välfärd riskerar att leda till en fördummande diskussion. Hur mycket resurser som vården behöver styrs inte bara av hur vårdbehovet ser ut bland medborgarna, utan även av hur effektivt pengarna används.

Ökad effektivitet behöver inte betyda att färre läkare ska vårda fler patienter. Snarare handlar det om att samordna och följa upp ekonomiska satsningar på ett genomtänkt sätt, annars riskerar nya problem att uppstå även inom de verksamheter som uppenbart är i behov av utökade resurser.

Ett exempel på detta är den överenskommelse om förbättrad förlossningsvård som 2015 ingicks mellan den rödgröna regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Förra året delades 1,8 miljarder kronor ut till regionerna som en del i detta. Enligt Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) har satsningen lett till arbetsmiljöproblem för läkare och andra i kvinnosjukvården.

Problemet, enligt SFOG:s ordförande Eva Uustal, är att de olika projekten inom området inte samordnas (Läkartidningen 26/4). Både SKL och Vårdanalys arbetar med uppföljning av pengarna. Därutöver finns andra aktörer som arbetar med projekt kopplade till de så kallade förlossningsmiljarderna, till exempel håller Socialstyrelsen på att ta fram ett nationellt kunskapsstöd för förlossningsvården.

Enligt Uustal har detta lett till att barnmorskor och läkare blir ”överösta” med mejl och telefonsamtal från myndigheter och organisationer, vilket tar tid och energi från vården. Detta illustrerar tydligt varför den politiska diskussionen måste lyftas och handla om mer än vilket parti som avsatt mest pengar för vård och omsorg i sin budget.

Ska man utvärdera vårdens kvalitet – vilket torde vara det som har störst betydelse – är det bättre att titta på andra faktorer, som hur länge sjuka människor måste vänta för att få rätt vård. De växande vårdköerna säger mer om regeringens faktiska förmåga att prioritera välfärden än vad siffror i ett budgetark gör.