Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Värdegrunder skapar inte fri forskning

Akademisk frihet omfattar forskarens rätt att välja ämne och metod för sin forskning, liksom de val högskoleläraren gör i sin undervisning. Denna frihet är en stöttepelare i ett demokratiskt samhälle

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Antalet universitet och högskolor i Sverige har ökat från 1990-talet och framåt. Med denna expansion har ändringar i styrning och organisation följt; universitetet är nu en myndighet och ett rundligt regelverk kopplar därför ett fast grepp, också om forskning och utbildning.

Mycket av denna byråkratiska fyrkantighet är dock fullt rimlig. De skattemedel som finansierar högskolan ska det hushållas nogsamt med. Från toppen och ner. Och sådant fordrar en stadig dos regler.

Men styrning och kontrolliver kan komma att träffa snett. Ett exempel är den allt ymnigare produktionen av styrdokument gällande värderingar, förhållningssätt och visioner. Sådana finns numera också vid universiteten. Jag har själv befunnit mig inne i en värdegrundsfabrik och desperat försökt hitta formuleringar som ska täcka precis allt och inget på samma gång. Jag brukade tänka på det som ”fluff”. Till min hjälp hade jag ett för ändamålet framtaget ”Styrdokument för styrdokument”, en policy för policy.

Skämt åsido. Dokumenten gör något med oss, trots ett stort mått av fluff. Kostsamma och flotta visioner om att förbättra världen, liksom värdegrunder som lovar att alla ska vara snälla, formar ett önskvärt förhållningssätt till arbete och arbetsplats.

I antologin ”Ledning och (sned)-styrning i högskolan” (Studentlitteratur, 2020) beskriver Mats Alvesson och Stefan Svenningson (red.) hur en överstyrning via planer och policys är tveksamma investeringar, för akademin liksom för det offentliga i stort. Ett sätt att uthärda ett omfattande regelverk är nämligen att begränsa sig till att tänka inom den ”tankebox” som reglerna ger.

Det går kvickare att producera storslagna visioner om man blundar för att flosklerna i visionen är just floskler. Då ter sig till och med ett styrdokument för styrdokument som den naturligaste sak i världen att lägga arbetstimmar på. Baksidan är att det ger dålig återväxt för ett universitet vars vetenskapsproduktion är beroende av ständig kritisk reflektion, mod och självständighet i tanke, tal och skrift.

Och så finns ju den akademiska friheten. Den som gör att universitet och högskolor inte är myndigheter som andra. Den akademiska friheten är en stöttepelare i ett demokratiskt samhälle och gäller forskarens rätt att välja ämne och metod för sin forskning. Även här finns anledning att fundera på vad styrningen premierar.

Varför är det exempelvis viktigare för regeringen att kräva förekomst av vissa teoretiska perspektiv än säkerställa att resurser styrs bort från forskning av tvivelaktig kvalitet? Varför är jämn könsfördelning på litteraturlistan angelägnare att kontrollera än om utbildningen i del och helhet håller måttet? Också här sker styrningen på ett sätt som snarast fostrar följsamhet och fixering vid formalia.

När denna kolumn publiceras är jag på väg söderut. I en Corona-säkrad aula ska jag diskutera akademisk frihet och styrning, bland annat med den nytillträdde rektorn för Lunds universitet. Det är ett initiativ som antyder en vacker ambition att gå bortom floskler och fluff. Det är efterlängtat.