Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kajsa Dovstad: Vänstervriden klasskamp förstör Sverige

Socialdemokratin har skapat minst lika mycket problem som naiv marknadsliberalism.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Daniel Suhonen har så ofta rätt att det är lätt att missa att han i grund och botten har fel. Chefen för Katalys har synts mycket i media nu när tankesmedjans projekt “Klass i Sverige” avslutats med en tegelstenstjock antologi. Slutsatsen är att klassklyftorna ökar och välfärden krisar och att Sverige därför behöver mer vänsterpolitik.

Suhonen har fått berättigat mothugg avseende verklighetsbeskrivningen, men han har onekligen några goda poänger. Arbete och kapital beskattas till exempel mycket olika i Sverige. De relativt modesta skatterna på kapital, fastigheter och arv gör att skillnaderna mellan personer med och utan dessa tillgångar ökar.

Suhonens lösning är givetvis att höja skatten. Enligt hans världsbild har nyliberala idéer sedan 1980-talet influerat både borgerliga och socialdemokratiska politiker till stora skattesänkningar, på ett för den vanliga arbetaren ytterst ofördelaktigt sätt.

Slutsatserna är väl tillspetsade, och bortser helt från den skadliga inverkan allt för höga skatter har på ekonomin. Det största problemet är emellertid att Katalys lägger allt krut på att justera den ena sidan av ekvationen. I stället för att göra det mindre lönsamt att äga kan man göra det mer lönsamt att arbeta.

Visserligen säger sig Suhonen vara för en skattereform där sänkt marginalskatt på arbete växlas mot höjd skatt på fastigheter och kapital. I praktiken går han dock i polemik mot skattesänkningar för det han kallar höginkomsttagare, och kritiserar avskaffandet av värnskatten. Det är i dag nästan omöjligt att arbeta ihop sig till en förmögenhet. Sverige har fortfarande bland världens högsta marginalskatter. Att behålla dem är att förhindra ekonomisk rörlighet – idioti om man ogillar att människor fastnar i strukturer.

Såvida inte målet är ett klasslöst samhälle. Ett sådant samhälle har dock aldrig existerat, utan är och förblir en marxistisk utopi.

Vänstern har dock gjort mycket för att passa in åtminstone offentlig sektor i en socialistisk mall. Löneutvecklingen för vitala yrken i offentlig kärnverksamhet har halkat efter. I Daniel Suhonens Sverige ska en lärare inte tjäna mer än en grävmaskinist, och hur många toppstudenter vill då tillbringa sina yrkesliv i förortens klassrum?

Katalys saknar en realistisk analys av hur människor och samhällen fungerar. Äldre socialdemokrater förstod att rörelsen måste jobba med, inte mot, kapitalistiska modeller. Då kan det inte vara fult att tjäna pengar på att arbeta, och det arbete samhället betraktar som viktigt måste värderas högt, i termer av lön både före och efter skatt.

Suhonen skyller den svenska skolans förfall på sin favorit-nemesis nyliberalismen, i detta fall i form av friskolereformen. Han har, som alltid, vissa poänger. Men också en blind fläck. Det finns en politisk strömning vars jämlikhetssträvande både försämrat undervisningen i klassrummet och möjligheten att göra en klassresa. För att parafrasera den förre Folkparti-ledaren Per Ahlmark: Det är Socialdemokratin, dumbom!