Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson
Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson

Henrik Jönsson: Vänstersväng väntar med Magdalena Andersson som statsminister

Om Andersson överhuvudtaget nämner företagens betydelse för den svenska ekonomin gäller det antingen misstänkliggörande av vinster eller krav på att företagen ska axla ett större socialt ansvar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I 1982 års utgåva av Capitalism & Freedom skriver den nobelprisbelönte ekonomen Milton Friedman: “När en kris inträffar beror åtgärderna som tas på vilka idéer som finns till hands.”

I ljuset av att Sveriges nästa statsminister med stor sannolikhet heter Magdalena Andersson blir det således intressant att studera exakt vilka idéer hon har till hands för att hantera de många samtidigt pågående kriser som just nu ansätter Sverige.

Under det gångna året har Andersson allt tydligare positionerat sig som en företrädare för “klassisk socialdemokratisk politik” (SvD Näringsliv, 3/5). Vilken hon bland annat gav uttryck för i SVT:s Agenda (21/2) genom att använda orden “kontroll” och “styrning” 13 gånger på 20 minuter i sin beskrivning av hur “samhället tar ett kliv framåt”.

En fingervisning rörande riktningen på detta kontrollerande kliv framåt står att finna i Anderssons egen “arbetsgrupp för fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” som publicerade sin underlagsrapport den 31:e maj i år. Det är bitvis hisnande läsning.

Utöver den populistiskt döpta – men mycket illa mottagna – “miljonärsskatt” som angrep besparingsformen ISK, består Anderssons idéportfölj uteslutande av höjda skatter, frikostiga bidrag och en mer auktoritär statsmakt.

Man vill återinföra den uppskovsränta på bolån som januariöverenskommelsen förhandlat bort. Man vill försämra 3:12-reglerna och därigenom försvåra investeringsåterbäring för småföretagare. Man vill strypa kapitaltillgången för mindre verksamheter genom att höja skatten på onoterade aktier till 30 procent – och man vill sänka RUT-avdraget “rejält” från dagens redan blygsamma 75 000 kronor.

Utöver dessa tillväxthämmande förslag vill man utvidga rätten till arbetslöshetsersättning, öka möjligheterna till långtidssjukskrivning samt genomdriva en tvingande, individualiserad föräldraförsäkring. Nyligen beslutade regeringen även att tidigarelägga introduktionen av den så kallade “familjeveckan” till valrörelsen – en ekonomiskt hårt kritiserad reform som i korthet ger barnfamiljer ett par extra dagar ledigt, till en beräknad samhällsekonomisk kostnad på 32,9 miljarder kronor.

I den mån Andersson överhuvudtaget nämner företagens betydelse för den svenska ekonomin gäller det antingen misstänkliggörande av vinster, kritik av privat ägande som driftsform – eller krav på att företagen bör axla ett större socialt ansvar.

Denna tillväxtfientlighet beror inte på okunskap, utan speglar bokstavligen vad Milton Friedman skrev: krisåtgärder beror på de idéer som finns till hands – och till hands finns en sargad och vilsen socialdemokrati som försöker lösa sin identitetskris med identitetspolitik.

Att åderlåta samhällets produktiva krafter till förmån för publikfriande bidragspolitik får dock sägas vara den finanspolitiska motsvarigheten till att kissa i byxorna för att hålla värmen. Det kan kännas bra i ögonblicket – men är i det långa loppet både kontraproduktivt och förnedrande. Oavsett hur väl till hands denna idé må ligga för ett parti i djup kris.