Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Inget fel med att uppmärksamma elever som anstränger sig lite extra i skolan. Bild: Henrik Montgomery/TT
Inget fel med att uppmärksamma elever som anstränger sig lite extra i skolan. Bild: Henrik Montgomery/TT

Karin Pihl: Vänstern har fel – klart att duktiga elever ska prisas

Stipendium till niondeklassare som utmärkt sig kan bidra till att stärka en pluggnorm.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Liberalernas gruppledare Axel Darvik är i hetluften igen. Ett förslag från Moderaterna och Liberalerna om att instifta ett stipendium till duktiga skolelever har rört upp kritik. Enligt förslaget ska omkring 300 niondeklassare som särskilt utmärkt sig i skolan få motta ett pris på 2000 kronor vardera under festliga former i Börshuset. Varje skola ska få nominera fyra elever – två som har högst betyg, och två elever som utmärkt sig särskilt genom att ha förbättrat sina studieresultat.

Men vi lever i Sverige, ett land där det anses vara orättvist att belöna den som är duktig eftersom inte alla kan vara bäst.

”Jag tror att det här kommer leda till mer ojämlikhet, mer osund konkurrens mellan elever, och att det blir en källa till konflikt”, säger Socialdemokraternas kommunalråd Viktoria Tryggvadottir Rolka.

Vänsterpartiets Jenny Broman är också kritisk. Hon säger rakt ut att lärarna och rektorerna ”inte vet” vilka elever som har kämpat lite extra och att det därför inte går att dela ut något pris (SVT 17/3).

Därmed underkänner hon lärarnas förmåga att avgöra elevers prestationer. Självklart ska ansvarig lärare ha koll på sina elever och deras insats. Utgångspunkten bör vara betygen.

Uppfattningen att ett stipendium och en fin middag i börshuset för elever som utmärkt sig särskilt skulle leda till ojämlikhet, konflikter och osund konkurrens bygger på en pessimistisk människosyn.

Klart att den som jobbat hårt men ändå inte vinner kan bli besviken. Men med vänsterpartiernas logik borde fotbollsturneringar för tonåringar inte tillåtas eftersom ungdomarna i det förlorande laget kan bli ledsna. Samma sak med musiktävlingar, poetry slam och allt annat ungdomar tävlar i. Att ge barn självförtroende handlar inte om att tuta i dem att alla är lika bra på allt, annars är det något fel, utan om att det som spelar roll är att man gör sitt bästa.

Argumentet att stipendiet är en dålig prioritering håller inte heller. Enligt Axel Darvik kommer kostnaderna landa på 750 000 kronor. Grundskoleförvaltningens budget ligger på totalt 8,8 miljarder. Trekvarts miljon är alltså inte särskilt mycket pengar i sammanhanget och skulle inte nämnvärt konkurrera med andra insatser.

Stipendiet kan dessutom gynna fler än dem som vinner. Det kan bidra till att förändra anti-pluggnormer. Man skulle kunna se Darviks förslag som en form av normkritik, eller snarare, ett försök att bidra till en konstruktiv norm. En pluggnorm.

Att uppmärksamma den som kämpat, som kanske inte har de bästa förutsättningarna men ändå lyckats klara nian med godkända betyg, innebär inte att ett ojämlikt och hårt klassamhälle cementeras. Tvärtom. Det är en signal att vuxenvärlden ser och bryr sig om att eleverna anstränger sig. Att det går att få status och erkännande genom att ta skolan på allvar. En uppmuntran även till de barn som kanske inte har föräldrar som lovar att finansiera språkresan om barnet tar studenten med godkända betyg.

Egen ansträngning är inte allt, nej. Tur och omständigheter spelar stor roll för vad man lyckas med. Därför är det bra att stipendierna också ska ges till den som förbättrat sina resultat. Den som lägger manken till kommer garanterat alltid att ha bättre chanser än den som inte gör det.

Det viktigaste är att det stora flertalet klarar skolan, inte att prisa ett fåtal. Så är det. Men i det här fallet är det en falsk motsättning mellan individ och kollektiv. Stipendiet är en symbolisk gest. Och en mycket fin sådan.