På ytan tycks det som om USA just nu står inför ett särdeles bittert kulturkrig, där två olika poler – de progressiva kusterna mot det konservativa inlandet – står mot varandra. Den framväxande alliansen mellan ”vänstern” och storföretagen brukar tolkas som om politik idag verkligen handlade om vem som hade mest kulturell påverkan, där vänstern antas vara så stark inom universiteten och kulturen att de stora företagen helt enkelt känner sig tvingade att följa efter. Detta är också den berättelse som vänstern berättar för sig själv när den ska hantera att dess krav och retorik helt plötsligt tas upp av Amazon och McDonalds.
Det som pågår i USA idag är dock inte ett krig om kulturen. På så vis ser vi någonting framför oss just nu som liknar det amerikanska inbördeskriget. Det kriget handlade inte om huruvida slaveriet var moraliskt eller inte, utan i grunden om två helt motsatta ekonomiska modeller. Något förenklat bestod den amerikanska söderns ekonomi av fyra grupper: slavarna som arbetade, plantageägare som levde lika gott som europeiska adelsmän, en liten medelklass av läkare, veterinärer och balettinstruktörer som arbetade åt plantageägarna och deras familjer, och en stor grupp av genomfattiga, ekonomisk irrelevanta ”fria” vita, som mer eller mindre existerade utanför ekonomin.
Industrialisterna vann inbördeskriget, men det senaste halvseklet har vi sett hur USA självmant valt att bistå sin egen avindustrialisering. Detta skapar en ekonomi som allt mer börjar likna den gamla söderns. Isolerade, välmående kuststäder, beroende av export till den internationella ”informationsekonomin”, omgivna av en enorm och växande överskottsbefolkning som inte ens är tänkta att vara en del av detta nya system. Kalifornien förkroppsligar denna process: det är ingen slump att det i USA:s mest kulturellt ”progressiva” delstat återfinns den sortens kåkstäder som man annars bara hittar i tredje världen.
Ryktena om vänsterns makt att påverka samhällsutvecklingen är därmed starkt överdrivna. Den grupp som vänstern faktiskt representerar är den digitala plantageekonomins lilla medelklass: yogainstruktörer, journalister, genusvetare, kvalificerad servicepersonal och ideologiska kommissarier åt de stora plantageägarna. Men det är knappast vänstern som sitter i förarsätet här. Många gånger är viljan att angripa vänsterns påstådda kulturella dominans bara ett sätt för människor på högerkanten att undvika att greppa de verkligt svåra frågorna.
Kort sagt: så länge som USA fortsätter sin färd mot den sortens politiska ekonomi där en majoritet av befolkningen är ekonomiskt överflödig så kommer också landets politik att vara extremt bitter, infekterad, och potentiellt även våldsam. Och när Black Lives Matter kommer till Europa är det inte nödvändigtvis på grund av att vi har samma problem med polisvåld, utan snarare därför att denna djupare konflikt mellan stad och land, mellan politiska ekonomier, existerar även här, och folk har redan valt sida.
Västvärlden står idag inför en konflikt rörande grundpelarna i samhällsbygget, om vad det innebär att vara medborgare, om nationalstatens skyldigheter gentemot sin egen befolkning. I denna konflikt har den moderna vänstern faktiskt bara en supporterroll. Det är inte Coca-Cola och Google som av någon sorts tvång gör ”som vänstern vill”, utan det är vänstern – svag, liten, med fallfärdiga institutioner och obefintlig förankring i arbetarklassen – som idag dansar efter maktens pipa.
