Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dan Korn: Välviljans rasism har gamla anor i Sverige

Bakom vackra ord om det fina med provokationer döljs de små förväntningarnas rasism

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Förr i världen hade envåldshärskare gärna en hovnarr, en som fick lov att förlöjliga kungen och skämta på ett sätt som hade varit otänkbart för andra. Det gällde för hovnarren att hålla tungan rätt i mun. Om han förolämpade kungen för grovt kunde hans huvud sitta löst.

Syftet med hovnarren var nämligen inte att ifrågasätta kungen, utan att få honom att framstå som vidsynt och tolerant. Någon måste ge utlopp för kritiken, men på ett sådant sätt att den blev ofarlig. Därför var hovnarren aldrig en av ”oss”. Han kläddes i harlequindräkt för att markera det.

Eller också kunde man göra som Gustaf III, som gärna ville framstå som en upplyst despot i sin morbror Fredrik den stores stil. Han hade en svart man, som kallades Badin, som vid hovet spelade rollen av upptågsmakare, kritiker och intrigör. Tack vare sitt främmande utseende kunde han tillåta sig att göra det ingen annan kunde göra.

Tro inte att hovnarrarna försvunnit i vår tid. Nutidens diktatorer tillåter också vissa regimkritiker, för att ge intryck av att de är både demokratiska och självkritiska. Men bara vissa kritiker och bara så länge kritiken håller sig inom vissa gränser. Och vårt demokratiska samhälle följer samma principer.

I 1970-talets skola fick vi lära oss hur fint och viktigt det var att vara provocerande. Staten lärde oss alltså att provocera, men självfallet var det bara till en viss gräns. Gamla förlegade normer som redan spelat ut sin roll var det fint att ifrågasätta. Men självfallet fanns det tydliga gränser för vad som fick sägas.

Vi har fått många exempel på hur vår tids hovnarrar får och inte får utmana den senaste tiden. Lars Vilks provocerade på allvar, till den grad att Moderna museet fått krumbukta sig för att förklara varför de inte vill ta in hans kontroversiella verk. Att den verkliga orsaken är att Vilks konst skulle utgöra en säkerhetsrisk för hela museet och att det därför är omöjligt för dem att acceptera konsten även om de fick den gratis, kan man inte säga högt, utan andra undanflykter måste tas till.

Jämför det med Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo, som också var provocerande. Skillnaden är ju att medan Wallin främst, men inte enbart, provocerade fromma kyrktanter provocerade Vilks muslimer, varav några kan förväntas ta till våld.

Sveriges Radio undviker fortfarande oftast att spela artister som Johnny Bode och Eddie Meduza, provokatörer ur det förgångna, som ses som en del av ”oss”. Gangsterrapp kan man dock hylla, trots att texterna och artisterna är minst lika provocerande. Men rapparna kommer från ”orten” och är därmed vår tids motsvarigheter till Badin. De får därför lov att säga det andra inte får säga, men samtidigt visar denna inställning att de inte riktigt räknas till ”oss”.

Bakom vackra ord om det fina med provokationer döljs därför de små förväntningarnas rasism. Årets nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah, är en mästare på att med små antydningar avslöja den sortens rasism. De som uttryckt sin glädje över att just en svart författare fått Nobelpriset förstår nog inte de antydningarna.