Miljöpartiets avhopp från regeringen blev inte det steg framåt i opinionen som partiet hoppats på. I GP:s lördagsintervju med olika centrala MP-företrädare är tonen bekymrad. Språkrören har lågt förtroende, den nytillträdda och populära S-statsministern har blivit en farlig konkurrent om väljarna.
Vid första anblick är Miljöpartiets usla opinionssiffror faktiskt förvånande. Klimatfrågan ges stort medialt utrymme. MP är också det parti som profilerat sig som motpolen till det i stora grupper illa sedda Sverigedemokraterna. Så varför lyfter det inte?
Man bör inte underskatta väljarnas intelligens. Även om många med rätta är bekymrade över den globala uppvärmningen så inser också de flesta att dyra åtgärder på marginalen i Sverige gör varken till eller från för klimatet. Symbolpolitik som försvårar i vardagslivet går inte hem, speciellt inte utanför storstäderna där stödet för MP är obefintligt.
Att Miljöpartiet dessutom driver en inkonsekvent politik på miljöområdet bygger knappast förtroende. Motståndet mot kärnkraft har bäddat för dagens elbrist som inte bara saltat räkningarna för vanliga hushåll utan också direkt motverkar elektrifieringen för klimatomställningen. Miljöpartiets motstånd mot gruvbrytning för batterimineraler hör till samma kategori.
Att stora grupper ogillar SD betyder inte heller att de som Miljöpartiet vill återgå till det regelverk som ledde fram till den stora migrantkrisen 2015. MP är över huvud taget ett parti som intar extrempositionen och en uppfostrande attityd i en mängd symboliskt laddade kulturkrigsfrågor där väljarna står i mitten.
Långt in i socialdemokratiska led är irritationen rätt stor över att MP de senaste decennierna haft ett oproportionerligt inflytande över svensk politik och samhällsdebatt. Resultatet har blivit en rad beslut utan folklig förankring som aktivt bidragit till den politiska polariseringen. MP-inflytandet har inte minst varit ett irritationsmoment för de många svenskar i småorter och på landsbygden, som fått se både sina plånböcker och identiteter angripna.
I den senaste större undersökningen, från 2012, hade MP ett stöd på 41 procent bland Sveriges journalister (Journalisten 30/4 2012). I en mindre norsk undersökning från 2019 som även omfattade svenska journalister hade många av dessa gått över till Vänsterpartiet, men MP hade ändå ett stöd på närmare 15 procent (SvD 25/7 2020).
MP-sympatierna i offentligheten kan lätt skapa en förväntning att partiets väljarsiffror borde vara högre. Men en gammal sanning är att den mediala diskursen bara kan styra vad folk diskuterar, inte vad de tycker om det. Debatten handlar inte längre om att vara för eller emot miljön, utan vad som är en vettig miljöpolitik. Uppenbarligen rosar inte heller MP:s övriga progressivism marknaden.
Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går in för att vinna väljare från högerblocket och verkar ha dragit slutsatsen att efterfrågan på kulturkrig från vänster är svag. Trots denna brist på konkurrens haltar alltså väljarstödet för MP betänkligt. Med beskedet att MP ska rösta nej till regeringar som partiet inte ingår i kan inte heller S-väljare vara säkra på att en stödröst säkrar en vänsterregering.
Som om inte detta vore nog beslutade i helgen den så kallade Klimatalliansen, med den alltid lika fingertoppskänsliga Gudrun Schyman i spetsen, att ställa upp i höstens riksdagsval och konkurrera om de få MP-väljare som finns kvar.
