Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Mona Sahlin är en av årets sommarpratare i P1. Bild: Adam Ihse/TT
Mona Sahlin är en av årets sommarpratare i P1. Bild: Adam Ihse/TT

Karin Pihl: Välj Jesus maning framför Sahlins

Tanken att vi ska hjälpa flyktingarna, inte för deras skull utan för vår egen, är självupptagen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I sitt sommarprat gav den förra socialdemokratiska politikern Mona Sahlin sin syn på flyktingpolitik: ”Genom att rädda flyktingar så räddar vi också våra värderingar.” Hon berättar att hon inspirerats av Storbritanniens före detta utrikesminister David Millibands tal på en konferens, där han uttryckte sina tankar om att hjälpa människor i nöd.

”Vi måste rädda andra för att kunna rädda oss själva. Det är hur vi behandlar de som har de sämst, som berättar vilka vi egentligen är”, menade Sahlin. Att ta emot flyktingar handlar inte om att tycka synd om någon annan, utan att stå upp för sig själv.

Det låter som en fin tanke. Men egentligen är det en självupptagen idé: att vara god mot andra för sin egen skull.

Viljan att vara god är inte fel. Tvärtom. Men när man öppet erkänner att det inte är för att man tycker synd om någon annan som man vill hjälpa, utan för att man vill gilla sin egen spegelbild, då har godheten gått över en gräns. Själva handlingen blir sekundär. ”Vi måste rädda andra för att rädda oss själva”. Det är vi själva som blir det centrala, de andra blir ett medel för vårt eget självförverkligande.

Men vad spelar bevekelsegrunden för roll? Gör intentionen någon skillnad om utfallet ändå blir det samma? Ja, inte minst när det kommer till politisk policy. För där spelar ingångsvärdet roll för vad som kommer ut. Om den egna känslan av förträfflighet är det viktigaste glömmer man bort att tänka kritiskt och balansera handlandet mot andra frågor och ändamål. Då behövs inga frågor av typen: är det här verkligen det bästa sättet att hjälpa folk i nöd? Behöver vi prioritera mellan olika ändamål? Vad kan vi inte göra mot att vi gör detta?

När det gäller Sveriges flyktingpolitik är sådana frågor relevanta. Men om det viktiga är självbilden spelar det mindre roll att de fattigaste i Jemen och Sudan inte nås av vår hjälp. Eller att systemet uppmuntrar till flyktingsmuggleri och dödliga resor över Medelhavet. Eller att det inte är hållbart på sikt.

”När du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör”, sa Jesus. Det är inte en alltför dum princip.