Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Susanna Birgersson: Vädra ut metapolitiken

Det politiska systemet är riggat för att underblåsa konflikter mellan partierna. Så här skulle vi kunna förändra systemet:

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vi gör som vi alltid har gjort – tills vi plötsligt gör på ett annat sätt. Tidpunkterna för politiska omsvängningar är oförutsebara. Moderaternas besked om att SD inte längre ska isoleras parlamentariskt var både väntat och oväntat. Att det skulle komma förstod nog de flesta, när det skulle komma visste ingen. 

Många av oss som arbetar inom fältet ”politisk analys” går nu på högvarv. En del lägger all energi på att fördöma Moderaterna som anses riva hål i stängslet och släppa in vargarna till fåren. Andra kan knappt sova för ivern att förklara de parlamentariska implikationerna av de plötsligt förändrade spelreglerna. Vem tar vem i nästa regering? Alliansregering med SD-stöd? En socialdemokratiskt ledd regering med Annie Lööf på näringsdepartementet och Jan Björklund på försvarsdepartementet? Social-liberal-konservativ ytterkantsregering som talar lent med centerpartister och liberaler? 

Givet valresultatet 2014 hade en ren S-regering hade varit att föredra framför dagens underliga vänsterlutande, rödgröna konstellation. En sådan hade kunnat förhandla och samarbeta mycket friare och åt fler håll. Så blev det inte. Men i och med de senaste veckornas politiska konvulsioner har i stället möjligheten för Moderaterna att ensamma bilda regering ökat markant. De har brutit upp allianskontraktet och skaffat sig handlingsutrymme även åt höger. 

Om vi nu kommer att få minoritetsregeringar framöver är det inte bara negativt om de är lite mindre men flexibla, i stället för något större men otympliga. Som nu: Det mesta av Stefan Löfvens (eventuella) samarbetskapacitet äts upp av de påfrestande förhandlingarna inom regeringen.

Men hur ska dessa små behändiga minoritetsregeringar få igenom sin ekonomiska politik? Ett sätt vore att kopiera Danmarks förfarande. Danskarna är vana vid små minoritetsregeringar. För närvarande regerar en borgerlig koalition, men fram tills för bara några månader sedan var liberala Venstre, med endast 20 procent av väljarstödet, ensamt regeringsparti.

I Sverige lägger alla oppositionspartier egna eller gemensamma budgetmotioner. Därefter, när alla ska rösta – det är då det blir så stökigt och besynnerligt om regeringen inte har lyckats samla majoritet för sin ekonomiska politik. Politikerna i danska Folketinget ska bara ta ställning till ett budgetförslag, den så kallade ”finansloven”. Det är upp till regeringen att förankra sin ekonomiska politik hos en tillräckligt stor del av oppositionen. Om finansloven som helhet inte får majoritet i parlamentet måste regeringen avgå. 

Denna process innebär att samtliga partier faktiskt kan påverka politiken, också de som befinner sig i opposition. Det betyder att väljarna förväntar sig av oppositionspartierna att även de ska göra avtryck i budgeten. Det betyder att oppositionen inte kan hemfalla åt sådan destruktivitet som vi bevittnat de senaste mandatperioderna i svensk politik. Det betyder också att regeringschefen utvärderas bland annat efter sin förmåga att förhandla.

Hela proceduren uppmuntrar till handling, till samarbete, till blocköverskridande kompromisser, till pragmatism, till mittenpolitik, och – inte minst – till transparens. Ansvarsutkrävande blir inte svårare utan tvärtom lättare när alla partier anstränger sig för att få genomslag för sin politik. Det blir tydligt vem som lyckats få gehör, och för vad.

Finns det något Sverige behöver just nu är det detta. Den svenska metapolitiken förgiftar det politiska klimatet. Den parlamentariska dansen kring SD är bara en del av problemet. Tendensen att förstora upp partipolitiska skillnader, gör att ingen tar tag i de verkligt stora problemen som vi står inför. I stället för att lösa kriserna inom socialtjänsten, skolan och vården skruvar politikerna upp retoriken. I stället för att ge försvaret och polisen de resurser som dagens samhälle och omvärldsläge kräver, står politikerna i tv-rutan och kastar paj på varandra. 

Ingen vill ta ansvar, men ingen behöver heller ta ansvar när det politiska systemet är riggat för att underblåsa konflikter inom partipolitiken, i stället för att lösa de verkliga problemen utanför partipolitiken.