För att uppnå mer mångfald och jämlikhet ska arbetsplatsen "avspegla hemmet". Om staden har 24 procent icke-vita ska arbetsstyrkan bestå av 24 procent icke-vita. Varje år bör arbetsplatsen granska och sammanställa de anställdas rastillhörighet för att dessa numerära mål uppnås.
Hälften av alla som blir aktuella för en anställningsprocess ska vara icke-vita. Dessutom: Varje publicering ska "känslighetsgranskas" för att se om texten tar hänsyn till minoritetsperspektiv och inte kränker någon.
Förslagen kommer från New York Times fackklubb som representerar omkring 1200 anställda på den stora amerikanska tidningen. Efter sommarens Black lives matter-demonstrationer har många sett chansen att föra fram en radikal och förment progressiv antirasistisk agenda.
Avsikten är förstås god: Öka jämlikheten i samhället, i detta fall på en arbetsplats, och se till att människor bemyndigas. Problemet med detta är inte avsikten. Däremot är medlet och faktiskt målet, så kallad "representation", inget man bör acceptera som positiva självklarheter. De skapar nämligen större problem än vad de löser.
Låt oss börja med själva analysen av problemet. Att utgå ifrån att ojämlikt utfall, exempelvis antalet utrikesfödda eller minoriteter på arbetsplatser, beror på rasism och diskriminering är inte självklart. Det bygger på antagandet att andra orsaker till varför människor väljer olika antingen är ointressanta eller irrelevanta. Med fel analys av vad skillnaderna beror på blir lösningen, i New York Times fall kvotering, också felaktig.
En minoritet kanske är överrepresenterad sett till sin andel av befolkningen. En annan underrepresenterad. Dessa skillnader kan förstås bero på rasism och diskriminering. Men sannolikt är det något helt annat som avgör.
All rasism grundar sig på att någon pekar ut, medvetet eller omedvetet, människors medfödda skillnader. Vilket förstås kan få långsiktiga konsekvenser för människors möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.
Men alla skillnader som vi bevittnar har inte sin grund i rasism och diskriminering. Klasskillnader, kultur, seder och familjebakgrund- och intressen kan alla spela in i människors möjligheter och faktiska val i livet.
Om vi vänder oss mot metoden för att lösa problemet så bär den på betydligt mer än bara jämlikhetssträvan. Anställda och arbetssökande ska kategoriseras efter ras. Deras tillhörighet ska sedan avgöra anställning och uppgifter. Vad händer med de som vägrar uppge rastillhörighet? Eller de som inte har en tydlig sådan? Ska de tvångskategoriseras?
Sedan har vi målet. Varför skulle en procentuell överensstämmelse mellan befolkningens sammansättning och arbetsplatsen vara eftersträvansvärd?
I själva ordet "representation" finns det märkliga antagandet inbakat att en persons etniska bakgrund eller hudfärg skulle innebära att de representerar en person med liknande bakgrund. Men det påståendet är orimligt. Det är inte vår hudfärg och etnicitet som gör oss till komplexa individer präglade av våra samlade handlingar, relationer och erfarenheter.
En person med utrikes bakgrund på exempelvis SVT (som länge drivit representationsfrågan) "representerar" inte en annan person med utrikes bakgrund.
Risken är stor att dessa idéer inte bara sprider sig utan blir självklarheter för alla organisationer, partier och företag som vill dra sitt strå till den antirasistiska stacken. Konsekvensen blir - tvärtemot vad förespråkarna hoppas på - att vi får ett samhälle mer upptaget med ras och etnicitet, inte mindre.
Black lives matter-protesterna har i delar av västvärlden gett upphov till en frenetisk aktivitet. Företag, organisationer och politiska partier försöker överträffa varandra i att vara mest framåt, medvetna och solidariska. Det ska kvoteras, inkluderas, diversifieras och medvetandegöras. Delar av detta är förstås bara bra. Att fler förstår hur rasism och diskriminering fungerar, även i dess mer subtila former, är förstås positivt.
Problemet är att i stället för att bryta ned rasismens tankesätt och perspektiv på världen så förstärks de. Tidigare straffades vissa för att de var annorlunda och avvek från majoriteten. Nu ska de belönas för detsamma. Det framstår kanske som ett framsteg men innebär enbart en fortsättning på rasismens tankesätt fast med andra ord och avsikter. För sanna antirasister, och till denna grupp hör en överväldigande majoritet i vårt samhälle, bör detta aldrig bli ett bra vägval.
