Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Josefin Utas: Utvecklingsbiståndet är ofta bara slöseri med skattemedel

Debatten om bistånd borde inte enbart handla om hur mycket vi ger, utan också om vilken skillnad pengarna gör. Varför ska biståndspengar gå till reklam för Agenda 2030 – i Sverige?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige är en av världens största biståndsgivare. Man kan tycka att Sverige har råd med det, men en viktig aspekt i sammanhanget är att det sker med tvång, via skatten.

Skattepengarna kan man se som premien i ett sorts försäkringssystem. Pengarna ska gå till gemensamma angelägenheter, som vi som bor här i landet drar nytta av, om än mer eller mindre i olika situationer och tider i livet.

Månar man om systemet och känslan av solidaritet som ligger till grund för det, kan man inte se skattepengarna som en källa att ösa ur för godtyckliga ändamål. Då förvandlas skatteuttaget snarare till en sorts rovdrift på dem som tvingas betala. Det är således viktigt att ha en tydlig koppling mellan hur skattepengarna används och dem som betalar.

Humanitärt bistånd som ges när andra länder drabbats av naturkatastrofer eller allvarliga konflikter, går att rättfärdiga. Katastrofbistånd gör skillnad i akuta situationer. Det kan man också se som en sorts internationellt försäkringssystem. Om ett land ger, kan det också få hjälp av andra. Utvecklingsbiståndet däremot, som utgör den större delen av biståndet, kan gå till i princip vad som helst, var som helst.

Man måste också se till vilken nytta biståndet gör och för vilka. Ett problem med biståndet och målet som funnits att ge en procent av BNP, är att fokus har hamnat på hur viktigt själva givandet är, snarare än vad det leder till.

Det är inte konstigt att man hittar på saker som biståndet ska gå till, som jämställdhetsintegrering på Palestinas miljödepartement eller att skicka Fryshuset till Kuba för att studera hur ungdomar har det där. Eller sådant som att göra reklam för Agenda 2030 - i Sverige. Biståndspengarna ska ju spenderas och det kvickt. Snart kommer nya medel att göra av med.

Hjälp och stöd är heller ingen garanti för utveckling. Man behöver inte se längre än till barnuppfostran för att inse det. Med alldeles för curlande föräldrar, som inte låter barnen testa själva och ibland även misslyckas, får barnen inte de bästa möjligheterna att utvecklas. För utveckling behövs feedback-mekanismer, återkoppling och att man ser vad resultatet blir om man gör på andra sätt. Curling tar bort detta.

Samma sak kan ske med stöd mellan länder. Länder kan bli beroende av bistånd. Dessutom finns det vid stor tillgång på ”enkla pengar” alltid smarta bidragsentreprenörer som ser möjlighet att sko sig själva, vilket leder till fusk och korruption. Bistånd är således ingen enkel genväg till förbättring.

Allt måste inte heller ske med skattepengar. Sverige är ett land där alla har möjlighet att frivilligt skänka pengar till välgörande ändamål, både inom och utanför landet. Ett argument som framförs mot att göra så med biståndet är att det då kommer att minska radikalt, eftersom människor inte kommer att vilja ge så mycket. Men, om inte viljan finns hos befolkningen att bidra med sina pengar, så kan man ifrågasätta om det är rätt att staten tar deras pengar med tvång till att finansiera just det.

En ideologisk diskussion om biståndet som företeelse, dess storlek och användning, är alltid viktig att föra. Frågan om mängden bistånd, eller storleken på andra statliga utgiftsområden, får aldrig bli slentrian. Svenska skattebetalare ska inte tvingas betala något som inte går att försvara moraliskt.

LÄS MER: Därför är stödet till Ukraina bra men för defensivt

LÄS MER: Svenskt bistånd saknar mål och mening