Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Ann-Sofie Hermansson Bild: Robin Aron

Ann-Sofie Hermansson: Utan jämlikhet blir samhället svagare

Minervas uggla flyger i skymningen. Först i efterhand ser man mönstret.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När covid-19 slog till fick man intrycket att det för ovanlighetens skull drabbade alla jämlikt. De som hade haft råd att åka skidor i de italienska alperna på sportlovet skonades inte. Det hjälpte inte att ha det gott ställt. Sen kom ett utbrott runt Järvafältet i Stockholm. Genast började olika röster hävda att utomeuropéernas kultur alternativt deras brister i svenska språket gjorde dem särskilt utsatta för viruset. Det vet man ju hur dom är, hette det.

Efter ett tag visar det sig att det ofta varit de taxichaufförer som kört hem de hostande och snörvlande Italienresenärerna från Arlanda som blivit smittade. Informationen vid den tidpunkten får betraktas som mycket begränsad. De flesta av oss förstod inte omfattningen då. Flera av dessa taxichaufförer smittade i sin tur familj och vänner i närområdet. Inte på grund av analfabetism. Utan på grund av en kombination av olyckliga omständigheter och dåliga grundförutsättningar – inte minst en trångboddhet som gjorde att smittan snabbt fick fäste.

När sen de flesta av oss förstod omfattningen av viruset, då närmade sig påsken. Ett tag verkade det som om många välbärgade stockholmare tänkte strunta i restriktionerna och ändå resa till Åre för att åka skidor. Lite av en mänsklig rättighet faktiskt. Ingen anklagade detta gäng för analfabetism. Men den tydliga informationen hjälpte inte. Till slut stod det klart att det enda språk som målgruppen fattade var att stänga ner i princip samtliga skidanläggningar.

Den senaste tidens händelseutveckling visar på ojämlikheten i det svenska samhället. Den förkärlek för kulturella alternativt språkmässiga förklaringar som vanligtvis dyker upp är helt enkelt inte korrekt. Samtidigt som man låter välbärgade slå ifrån sig kända fakta anklagar man mindre välbärgade för en informationsbrist som inte finns. Det duger inte.

Vad som ställt till det är den bristande jämlikheten. Oavsett om man är från Tjörn eller Mogadishu vill man inte bo sju personer i en trea. Men allt för många har inget alternativ. Trångboddheten i många av våra utsatta områden medger inte någon social distansering.

Och detta gäller inte bara för just taxichaufförer och just Järvafältet. Det gäller för flera andra serviceyrken och flera andra utsatta områden. Mönstren är mer eller mindre desamma.

Vi behöver nu göra två saker. Först behöver vi se till att samhällsbärande arbetare i utsatta serviceyrken verkligen har det skydd som krävs. Det gäller både offentliga och privata arbetsgivare. Där finns det mer att göra. Sedan behöver vi se till att så bra som möjligt klara den sociala distanseringen i trångbodda områden. Även där finns det mer att göra.

Och för framtiden får vi dra samma slutsats som så många gånger tidigare: jämlikheten måste stärkas. Ska man i det långa perspektivet undvika problem och missförhållanden så är ökad jämlikhet det överlägset bästa botemedlet.

Efterklokheten är given. Ett mer jämlikt Sverige hade klarat covid-19 bättre.