I en skrivelse varnade Försäkringskassan nyligen regeringen att uppemot 6 000 personer kan mista sin assistans inom ramen för LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Bakgrunden är att en aktuell dom i Högsta förvaltningsdomstolen kan minska antalet assistanstimmar.
Regeringen kommer därför att snabbutreda lagen om personlig assistans för att få till en ändring. Utredningen ska presenteras till jul. Men urholkningen av LSS har redan gått för långt. Bland annat drabbas barn som behöver andningsstöd och övervakning dygnet runt för att överleva. Det anses vara ett föräldraansvar att se till att ens barn andas dag och natt. Blott 14 procent av dem som söker assistans får idag sin ansökan beviljad. Oron bland assistansberättigade och deras anhöriga var redan tidigare utbredd och har vuxit ytterligare.
Att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning innebär inte sällan att barnet under lång tid behöver mer omvårdnad än sina jämnåriga. Både svenska och internationella studier visar att risken att uppleva stress i vardagen hos föräldrar ökar avsevärt när barnet har handikapp. Stressen kan i sin tur medföra olika former av ohälsa hos föräldrar, som utmattningssyndrom och depression. Välfärdsstaten måste avlasta och förenkla tillvaron för dessa vårdnadshavare. Psykisk ohälsa, sjukskrivningar och förlorade skatteintäkter har ett högt pris.
Riksrevisionsverket har tidigare påtalat det orimligt stora ansvar som läggs på föräldrar till barn med funktionsnedsättningar. Bilden bekräftas i ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet som undersökt stödet till föräldrar som har barn med funktionsnedsättning (”Riktat föräldrastöd” FoU i Väst 2014). Slutrapporten pekar på att det finns särskilda konsekvenser för mödrarna. De går ner i arbetstid under längre tid än andra arbetstagare, eller avstår helt ifrån förvärvsarbete. Mammorna visade också oftare symptom på psykisk ohälsa än fäderna. Allt detta får givetvis konsekvenser för jämställdheten.
På Twitter trendar just nu #vadfanfårjag om vad vi får för våra skattepengar. Det är en elementär kärnuppgift för stat och kommun att hjälpa funktionsnedsatta barn och deras familjer. Tillgången till assistans är avgörande för att många handikappade ska kunna leva ett fullvärdigt liv. Därför måste man också motverka missbruket och de exploderande kostnaderna. Annars kommer de som behöver hjälpen mest inte att få den.
Det var i samband med flyktingkrisen för två år sedan som regeringen aviserade att besparingar skulle bli nödvändiga. I en intervju med Dagens industri hymlade inte finansministern med att flyktingmottagandet skulle slå mot de offentliga finanserna. På frågan inom vilka områden kostnadsbesparingar måste göras svarade Magdalena Andersson (S): ”Till exempel assistansersättningen och sjukförsäkringen” (Di 22/10 2015).
En krass diskussion om kostnader måste upp på bordet. Daniel Lindkvist, vd för assistansbolaget Lystra, hävdar att det är omöjligt att föra en framtidsdebatt om LSS så länge man inte vågar prata om pengar och prioriteringar. ”Var ärlig om vad det får kosta! Det går inte att lura någon om att syftet med de senaste årens nedmontering av LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är direkt hänförliga till ekonomi" (Dagens Samhälle 3/11).
Åtskilliga politiker som är högljudda i debatten om LSS och kräver mer resurser är också engagerade för ett generöst flyktingmottagande. Två exempel är partiledarna Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) som velat stoppa utvisningar till Afghanistan i strid med Migrationsverkets rekommendation.
Denna ledarsida har återkommande betonat att politik är att välja. Det tål att upprepas. När resurser helt uppenbarligen är begränsade behöver folkvalda göra tuffa avvägningar, vad är det som prioriteras högre om assistansersättning får stryka på foten? Politiker från vänster till höger måste börja ge raka svar på frågan. Den allvarliga krisen inom LSS är ett av flera symptom på att politiker inte gör rätt prioriteringar med våra gemensamma skattemedel.
