Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Ut ur mitt hem, Calmfors!

Återinförandet av fastighetsskatten vore inte bara privatekonomiskt vansinne, det skulle skada förtroendet för skattesystemet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Jag är positiv till ett återinförande av fastighetsskatten, precis som alla andra akademiskt verksamma ekonomer”. Sällan har väl så få ord så koncist sammanfattat varför ekonomer aldrig någonsin bör tillåtas styra ett samhälle. Det är Lars Calmfors, professor i nationalekonomi som i tidningen fPlus uttalat sig om den statliga fastighetsskatt som avskaffades 2008 och ersattes av en kommunal fastighetsavgift med maxtak.

Calmfors och hans skrå är inte ensamma om sin teknokratiska längtan efter fastighetsskatten. Centertankesmedjan Fores leker också med tanken. Även LO är positiv. Återinförs skatten borde den, menar vissa, även omfatta bostadsrätter.

Fastighetsskatten älskas så högt av ekonomer eftersom bostäder inte går att flytta. Det är en trygg och förutsägbar inkomst för staten. Skatter på kapital är besvärliga eftersom kapital så lätt kan röra på sig. Det kan i sin tur minska skattebasen eftersom företag kan byta skatterättslig hemvist. Med hjälp av duktiga skattejurister kan stora vinster helt plötsligt försvinna iväg till något annat land med mer förmånliga skatteregler.

Det är därför ekonomer har så svårt att hantera teknikbolagen. De kan alla trick som finns för att minska sin skatt. Privatpersoner med bostäder är å andra sidan tacksamma byten för att de inget kan göra åt skatten. Det finns inga kryphål eller sätt att komma undan.

Så ekonomerna struntar i Google. I stället vänder de sig mot det hopflyttade paret som lagt sina besparingar till insatsen och belånat sig för livet för att köpa en bostadsrätt eller villa. Kostar bostaden fyra miljoner kronor skulle en återinförd fastighetsskatt, enligt många förslag som diskuteras, innebära en utgift på 40 000 per år. Det kan få den mest välplanerade hushållskassan att kantra.

Varför denna längtan efter att göra det ännu svårare för folk att få en bostad i Sverige? Privathushållens höga skuldsättning används som argument. Och förstås, den är ett problem. Men att bestraffa dem som måste belåna sig för att skaffa sig en bostad är att förskjuta lösningen av problemet – från politiska misslyckanden med att reda upp bostadsmarknaden till de bostadsägande hushållen. Det är ingen som med glädje skuldsätter sig för livet. Man gör det för att man måste.

Upptrissningen av priserna bygger inte främst på spekulation utan på en kombination av reallöneökningar, ekonomisk tillväxt i städer och en otillräcklig tillgång på rätt bostäder. Att bygga bostäder är alltjämt en överreglerad mardröm, vilket förstås gör att investeringskostnaden skjuter i höjden och därmed även marknadspriserna.

I tätbebyggda miljonstaden Tokyo har bostadspriserna varit relativt stabila i två decennier. Trots långsam befolkningstillväxt sker en stor inflyttning till staden. Priserna borde vara högre, men är det inte. Ett viktigt skäl är att byråkratin som föregår byggandet är obefintlig. Konsekvensen är att belåningen inte ökat i samma grad som i Sverige. Men att lösa planprocessens problem är svårare än att beskatta bostadsägare.

Dumma människor förstår inte, menar Calmfors: ”detta är ett svårt argument för människor i allmänhet att ta till sig”. Nej, inte alls. ”Människor” förstår mycket väl att det går att nyttomaximera statens inkomster genom att åderlåta bostadsägare. Men de inser också att det är något omoraliskt med att årligen beskatta redan beskattade pengar, särskilt som boendet är en utgift för hushållen - inte en inkomst.

Eventuella värdeökningar beskattas redan genom reavinstbeskattning vid en försäljning. Vill man kyla ned belåningen så är krav på ytterligare amorteringar eller en minskning av ränteavdragen betydligt bättre: Det ena ett krav på att betala av lånet, det andra en direkt subvention av belåningen.

Calmfors och hans ekonomkollegor är förvisso intelligenta experter. Men de saknar visdom. De kan räkna, ställa upp ekonomiska modeller och reda ut orsakssamband. Men de saknar omdömet som krävs för att se helheten. Calmfors begriper inte hur man väger olika värden mot varandra eller jämkar ickemonetära kostnader mot finanspolitiken.

Ekonomerna bryr sig främst om vad resultatet på sista raden blir statsfinansiellt. Att ännu fler än vad som redan är fallet utestängs från bostadsmarknaden är inget som ingår i beräkningen.

Framförallt inser inte Calmfors att ett samhälle bygger på de politiska beslutens legitimitet. Om medborgare anser att en skatt är omoralisk så spelar det ingen roll om kronorna rullar in i statsbudgeten. Kostnaden av förakt mot stat och regering övertrumfar den statsfinansiella vinsten med råge.