Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Håkan Boström: USA har ännu inte sett sin Mussolini

Det amerikanska presidentvalet har kallats ett ödesval och Donald Trump målas ibland upp som en diktator i vardande. Trots Trumps alla brister är det en alltför ytlig beskrivning av de djupgående problem som i dag präglar Förenta staterna. Trump är främst en konsekvens av ett sjukt system.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med fyra veckor kvar till det amerikanska presidentvalet kan vi räkna med en flod av artiklar, poddar och tv-inslag på temat – ”ödesvalet”. Amerikanska val är förvisso nästan alltid ödesval. Politik i Amerika är showbusiness, bevakningen av den ofta "infotainment", underhållning förklädd till verklighet. Med den osannolike filmskurken Donald Trump i Vita huset har Hollywoodifieringen av politiken nått oanade höjder.

Trump är på många sätt groteskt amerikansk. Många – både anhängare och motståndare – har en tendens att ta honom på för stort allvar. Men är verkligen individen Trump ett hot mot den amerikanska demokratin?

Demokratier kan störtas av ett lands etablissemang, oftast militären, eller av folkförförare och beväpnade revolutionärer. Det räcker dock knappast att vara smord i käften. USA:s president har återkommande jämförts med den italienske diktatorn och fascisten Benito Mussolini (1883-1945). Men Trump är på sin höjd en postmodern fars av Mussolini. De yviga gesterna, skrävlandet och föraktet för fakta har de gemensamt. Den som tänjer på begreppet fascism kan helt klart hitta likheter i retoriken. Men Mussolini var mer än en ordmakare. Den italienske diktatorn var begåvad, bildad och hänsynslös. Han var också en revolutionär och hade en organisation med beväpnade miliser bakom sig. Hans förmåga att förändra samhället på riktigt var det som gjorde honom farlig på riktigt.

Smedsonen Mussolini växte upp i den socialistiska rörelsen och visste hur man organiserade massorna. Han lyckades gradvis driva viktiga delar av sin samtids vänster i nationalistisk riktning. Resultatet blev en ohelig allians där Mussolini både hade en massrörelse i ryggen och dessutom stöd i statsapparaten och militära kretsar. Mussolini tog makten med våld för att det var möjligt i den turbulens som rådde efter första världskriget. En då tämligen okänd, mustaschprydd agitator i München följde utvecklingen söder om Alperna och försökte göra om knepet. Men Adolf Hitler skulle få vänta tio år till på sin tid.

Donald Trumps bakgrund är radikalt annorlunda än både Mussolinis och Hitlers. Trump är en före detta affärsman och dokusåpaledare, som tillbringat hela sitt liv i det amerikanska etablissemanget. Det är sant att han skickligt utnyttjat det utbredda missnöjet med USA:s liberala etablissemang och krisande politiska institutioner, samt inte tvekat att använda en hänsynslös och demagogisk retorik. Det har han gemensamt med mellankrigstidens europeiska diktatorer. Men Trump tillhör som politisk aktör snarare samma kategori som den italienske affärsmannen och politikern Berlusconi än fascismens revolutionärer. Trump kan närmast beskrivas som reaktionär.

Mussolini, och senare Hitler, omvandlade sina respektive länder i grunden. De horribla följderna, i synnerhet i det sistnämnda fallet, är idag välkända. Men fascismens härförare var samtidigt del i ett större mönster. Mellankrigstiden såg "starka män" kliva fram i en rad länder: Vladimir Lenin, Kemal Atatürk, Chiang Kai-shek är andra exempel på ledare som med mer eller mindre auktoritära metoder förändrade sina länder fundamentalt.

Det finns förstås avgörande skillnader mellan dessa i graden av brutalitet och totalitära böjelser, men det som förenar är inriktningen på att ge politiken företräde och ett i regel nationalistiskt projekt för modernisering och skapandet av ett ”nytt system”. Målet var att organisera 1900-talets massamhälle på ruinerna av gamla feodala ordningar – eller i några fall vad som sågs som liberala misslyckanden. Vår egen Per Albin Hansson, liksom USA:s Franklin D. Roosevelts statscentrerade moderniseringsprojekt utgjorde det demokratiska alternativet för fundamental samhällsförändring.

Trumps ”revolution” har i jämförelse med dessa historiska figurer bestått av varmluft. Provocerande Twitter-uttalanden störtar inga system – trots att både motståndare och anhängare gärna vill övertyga sig själva om det. Trumps politik har inte på något reellt avgörande sätt ändrat sakernas tillstånd i Washington. Vänskapskorruption och skattelättnader för storbolag och välbeställda har fortsatt stått högt på agendan. Det militärindustriella komplexet är ohotat genom satsningar på militären – trots Trumps ovilja att starta nya väpnade konflikter som genererar inkomster. Handelskriget mot Kina är det mest betydelsefulla konkreta initiativ Trump tagit, men det är också en åtgärd han har brett stöd för, även bland Demokrater.

Trump har däremot skickligt utnyttjat sin provokativa stil för att framstå som en samhällsförändrare. Det finns en stor efterfrågan på riktig förändring. Men det som står till buds i en Hollywoodifierad offentlighet är främst retorik. Hans politiska motståndare spelar samma spel. Om bara Trump försvinner blir det frid och fröjd igen är det underliggande budskapet. Något egentligt utrymme för en samhällskritisk, eller ens rationell diskussion i en så pass förvriden offentlighet finns inte – även om en på riktigt samhällskritisk, och delvis extrem, vänster har börjat vinna mark i USA. Det kan inte uteslutas att även den extrema, revolutionära högern går från att vara något annat än ett marginalfenomen.

Själva valet om en månad kan mycket väl bli stökigt. Men att det denna gång skulle kunna sluta i något slags inbördeskrig eller rentav en statskupp är mest snömos – av samma underliggande skäl som gör att den offentliga politiska striden inte är på riktigt allvar. Trump saknar en plan, utöver sin självglorifierande vilja att behålla makten. Han saknar i stort sett sympatier hos den amerikanska statsförvaltningen och militärledningen. Hans kärntrupper består mest av medelålders amerikaner i Mellanvästern. Hans nätkrigare är inga riktiga krigare. USA:s högerextrema sekter består av ”hillbillies”, de är varken några SA-förband eller italienska svartskjortemiliser.

Trump har med andra ord inga ”utominstitutionella” verktyg at ta till för att behålla makten om han skulle förlora valet. Detsamma gäller för övrigt Demokraterna. Hur mycket än Trumppositiva medieprofiler – som den enormt populäre programledaren och propagandisten Tucker Carlson – gärna vill påskina motsatsen utgör de våldsamma anarkister och affärsplundrare som härjat i vissa amerikanska städer inte mer av en politisk maktfaktor än den marginaliserade vitmaktrörelsen. Extremgrupperna kan förvisso vara ett reellt hot mot enskilda som kommer i deras väg, men de är först och främst symboliska hot som den andra sidan använder för att mobilisera och skrämma sina väljarskaror med.

Trumps yviga tal om valfusk har också gett anledning till oro. Men han har knappast någon möjlighet att strunta i valresultatet. Kärnproblemet är att det amerikanska valsystemet har stora brister, rent praktiskt. Reglerna varierar mellan olika delstater. Väljarna behöver registrera sig i förväg, vilket kan vara mer eller mindre krångligt, och något som allmänt anses missgynna Demokraterna. Å andra sidan behöver man inte ha ID-kort för att rösta, vilket är rättsosäkert och något republikanerna anser vara till Demokraternas fördel.

Den omdiskuterade poströstningen anses också gynna Demokraterna. Den ska inte blandas samman med poströstning i Sverige utan bör mer korrekt kallas brevröstning. Den väntas i år bli omfattande på grund av coronaepidemin. I USA innebär poströstning att man lägger sin röst på brevlådan, vilket förstås medför att det inte går att kontrollera vem som röstar samt en risk att röster kommer bort. Något sådant är inte tillåtet vid val i Sverige. Här kan bara utlandssvenskar och sjömän brevrösta, och då krävs två vittnen. Trumps kritik mot poströstningen är med andra ord inte helt obefogad – om än ensidig. I ett värsta scenario vinner Trump på valnatten den tredje november men förlorar sedan när alla brevröster har räknats. Hur valet ska tolkas lär då ytterst avgöras av Högsta domstolen eller kongressen.

Det verkligt bekymmersamma är inte att höstens val skulle vara ett ödesval, utan att det knappast kommer lösa USA:s underliggande problem. För går man bortom personfixeringen är den intressanta frågan: Hur har missnöjet kunnat tillåtas bli så stort i världens ännu mäktigaste land att en så osannolik person som Trump blev vald till president?

Svaret är förstås komplext. USA är ekonomiskt välfungerande. Men inte längre särskilt funktionellt på vare sig ett socialt eller politiskt plan. Politiken har länge varit handlingsförlamad - medan klyftorna mellan stad och land, rika och fattiga, och mellan olika etniska grupper har vidgats monumentalt. Välståndsutvecklingen har koncentrerats hos ett fåtal superrika på ett helt annat sätt än i Europa – och pengar styr i destruktivt hög grad politiken. Det har gjort statsapparaten oförmögen att ta itu med fundamentala samhällsutmaningar. Infrastrukturen, sjukvården, partisystemet, liksom det offentliga samtalet förfaller. Allt har blivit ett förhandlingsspel. USA är idag långt ifrån ett föredöme för en liberal samhällsordning.

Förenta staterna grundades på föreställningen om ”den amerikanska drömmen”; möjligheten bryta nytt land, rå sig själv, stå oberoende av alla former av överhet. Men idag domineras landet av motsättningar. Många amerikaner upplever att en annan grupp amerikaner hotar deras dröm. För republikanska väljare är det överheten i Washington, minoritetsgruppsaktivister och tankekrympande påbud om politisk korrekthet som förmörkar framtiden. För många demokratiska väljare är det istället historiskt betingade privilegier, majoritetsnormer och en till synes fascistoid motståndsrörelse som hotar framsteg och drömmar. Demografiska förändringar, att nya röster tar plats utgör tillsammans med de ökande skillnaderna de bakomliggande faktorerna.

Höstens val är i sig inte det centrala. Men det kan ses som en förpostfäktning inför det slag om USA:s själ och hjärta som försiggår i hela det amerikanska samhället och som lär prägla åtminstone resten av 2020-talet. Och om det vill sig illa och inget görs åt de underliggande systemfelen kan dagens medialt överdrivna varningar förvandlas till konkret verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.