Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den 6 januari stormades USA:s kongressbyggnad av en blandning av Trump-supportrar, högerextremister och rena konspirationsteoretiker.   Bild: Manuel Balce Ceneta
Den 6 januari stormades USA:s kongressbyggnad av en blandning av Trump-supportrar, högerextremister och rena konspirationsteoretiker. Bild: Manuel Balce Ceneta

Håkan Boström: USA-fixeringen som verklighetsflykt

Hur kommer det sig att tongivande kretsar i Sverige är så fixerade vid USA? Svaret handlar inte minst om den ideologiska föreställningen att USA ”är framtiden” och så förstås landets oemotståndliga lockelse på fantasin.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med Joe Biden installerad i Vita huset får USA inte bara en mindre omedgörlig och nyckfull president – utan också en mindre fantasieggande sådan. Förhoppningsvis slipper svenska mediekonsumenter därmed höra om USA varje dag framöver (ja, ni slipper inte undan helt i den här krönikan).

Den svenska fixeringen vid USA är lite apart. Trots att vårt land faktiskt ligger i norra Europa och är en del av den europeiska – inte den amerikanska – unionen slås det på stort vid varje amerikanskt primärval. Enskilda senatorers göranden och låtanden i den amerikanska kongressen rapporteras i detalj.

Hur kommer det sig? Svaret brukar gå ut på att USA är så stort och mäktigt. Men Europa har både en större befolkning och en större ekonomi. Det handlar snarare om ideologi – och om underhållning. USA har länge betraktats som ”framtiden” i Sverige. Landet ligger så att säga ”före oss” i en till synes ödesbestämd utvecklingsbana.

Under kalla kriget blev det naturligt för den europeiska högern att både framhålla och hålla på USA. Alternativet var trots allt Sovjetunionen. Socialismen var då en stark och levande ideologi som hotade ta över även i Västeuropa. Åtminstone var det så saken uppfattades. USA blev lika mycket, eller mer, till en ideologisk projektionsyta som ett riktigt land med sina fördelar och brister.

Den nya vänstern som dök upp på 1960-talet var dock minst lika influerad av USA. En så uttalad kritiker av USA:s utrikespolitik som Olof Palme hade tidigt tagit starkt intryck av USA:s progressiva strömningar. Han var inte ensam.

Kravallerna i Paris, maj 1968, till trots så var 1960-talsrevolten i huvudsak ett amerikanskt kulturfenomen som sköljde in över Europa. Men det började redan på 1950-talet. Hela efterkrigstiden har konsumtionsmönster, ungdomskultur och stegrande individualism färdats från västra sidan av Atlanten.

Hollywood och populärkulturen brukar ibland betecknas som USA:s mjuka makt, nästan jämförbar i betydelse med dess militär. Det gäller i modifierad form än. Internet växte fram där och de sociala mediernas högkvarter ligger fortfarande i hippiens och hipsterns hemstat Kalifornien.

Först på senare år har det börjat gå upp för omvärlden att det också finns ett annat USA: ett inåtvänt, djupt religiöst och konservativt USA. Tea party-rörelsen och sedan Trumpismen har låtit världen förstå att USA är mångbottnat – något som lite paradoxalt hänger samman med att landet är betydligt mer pluralistiskt och frihetligt på riktigt än flertalet europeiska länder. Den amerikanska staten har varken lagt livet till rätta eller disciplinerat medborgarna på samma sätt som här hemma.

Att idén om USA nyanserats i omvärlden är ett välkommet uppvaknande. För dessa strömningar har hela tiden funnits där. Mycket tack vare just Internet, samt nya högermedier som Fox News, har även denna ”tysta majoritet” nu fått en röst som hörs. Det har förmörkat USA-bilden i Europa. Men knappast rubbat föreställningen om USA som ”framtiden” – allra minst i Sverige.

Hur ska man annars förstå att en del svenska debattörer på fullt allvar hävdar att en moderat-ledd regering med stöd av SD skulle leda till scener liknande dem vid Kapitolium tidigare i januari? På något underfundigt sätt lyckas de glömma bort att alla våra nordiska grannländer redan haft sådana regeringar utan nämnvärd dramatik.

Att Sverige i sådan ovanligt hög grad identifierar sig med USA – trots stora kulturella skillnader mellan länderna – beror nog i hög grad på att vi klippt av bandet med vår egen historia. Vi anser oss, precis som många amerikaner, bo i världens modernaste land. Inte minst är det en stark föreställning i tongivande kretsar. Med Annie Lööfs ord ska vi "framåt". Då blir Norden och Europa lätt lite för tråkigt och stelt – ja helt enkelt för realistiskt.

Den ledande franske postmodernisten Jean Baudrillard beskrev Amerika som ett land utan verklighet, ett land vars beståndsdelar tydligare än någon annanstans bestod av symboler, berättelser och dramatiska bilder.

USA tilltalar helt enkelt vår fantasi. Inte minst gäller det mediemänniskor som dagligdags lever i textens, symbolernas och bildernas värld. Det har inte särskilt mycket med den gråtrista svenska verkligheten att göra – och är just därför så lockande.