Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Säkerhetsrådet. Platsen är en framgång för Margot Wallström och Jan Eliasson.

Mathias Bred: Upp till bevis för utrikespolitiken

Ledare: Sverige fick sin plats i säkerhetsrådet. Nu är frågan om regeringen kommer att använda den på ett bra sätt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den tillfälliga platsen i FN:s säkerhetsråd är en diplomatisk framgång för Sverige. Särskilt viktig var den för utrikesminister Margot Wallström. Hon har hittills fått utstå mycket kritik. Bland annat för att ha skapat försämrade relationer i Mellanöstern och för att ha fokuserat för mycket på just kandidaturen till säkerhetsrådet. Hade Sverige förlorat omröstningen hade kritiken blivit ännu hårdare.

Nu är frågan hur Sverige på bästa sätt ska använda platsen i säkerhetsrådet. Här finns det skäl att vara bekymrad. Margot Wallström kommenterade nyheten med att Sverige nu var "tillbaka i världen". Det låter som ett romantiskt tillbakablickande mot den utrikespolitisk storhetstid som aldrig fanns annat än i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Tittar vi tillbaka på till exempel Palmes period var Sveriges utrikespolitiska linje att verka högljutt i frågor som låg långt borta, och där vi hade dåliga möjligheter till insyn och förståelse. Samtidigt rådde en tystnadskultur kring de utrikespolitiska frågorna i vår egen del av världen. Svenska skolbarn fick veta om den kubanska regimens vackra föresatser, men visste inte att det på andra sidan Östersjön fanns ett land som hette Estland. Den tidens stora utmaning var att halva Europas befolkning saknade demokratiska rättigheter, och där var Sverige påfallande tyst.

Vänster-högerkonflikten i svensk politik handlar om avståndsfokus eller närhetsfokus. Borgerliga partier har betonat vikten av det europeiska samarbetet och relationerna till länder som delar våra värderingar. De rödgröna har betonat solidariteten med vad som länge kallades tredje världen, oavsett om det gällde demokratier eller diktaturer.
Om regeringen nu ser platsen i säkerhetsrådet som en pånyttfödelse av svunna tiders politik är det ett problem. Sveriges utrikespolitiska utmaningar ligger ju återigen i vårt eget närområde. EU:s sammanhållning, den inre rörligheten i Europa, samt Rysslands krig och stormaktsambitioner är de självklara exemplen. Om rollen i FN stjäl kraft och fokus dessa frågor gagnar det inte Sverige.

Dessutom är det knappast möjligt att spela det gamla Sverige i FN. När kampanjen för platsen i säkerhetsrådet startade marknadsfördes Sverige som ett oberoende alternativ. Men medlemmarna i säkerhetsrådet är nog medvetna om att Sverige svårligen kan beskrivas som oberoende. Genom EU-medlemskapet ingår Sverige i en politisk union där vi lovat varandra ömsesidigt stöd, och där vi strävar efter en gemensam säkerhetspolitik. Andra länders företrädare känner säkerligen också till att Sverige rustat ned sin militära förmåga till en nivå där vi inte kan hävda oberoende ens på det egna territoriet. Retorik om ett oberoende Sverige lär falla platt.

En annan förändring som skett är att Sverige inte längre är lika populärt i FN-sammanhang som förr, och det av en anledning vi ska vara stolta över. När Finlands misslyckade kandidatur till säkerhetsrådet skulle utvärderas fann man att många FN-stater är skeptiska till de nordiska länderna. De finner oss alltför kamerala och störs av våra krav på transparens och konditionalitet. Man gillar när vi skänker pengar, men inte när vi ställer krav på att de ska nå de mest behövande. Kanske är det då - när vi är obekväma - som Sverige kan göra mest nytta. Genom att idogt fokusera på att göra FN-apparaten mindre korrupt.