Under våren ombads jag besvara en enkät om sexuella trakasserier i akademin. Forskningsstudien är ett samarbete mellan bland annat Nationella sekretariatet för genusforskning och Karolinska Institutet.
Den beskrivs som unik i sitt slag och riktar sig till 125 000 studenter, doktorander och anställda. Studien ska, sägs det, bidra till att universitetet blir en plats fri från sexuella trakasserier. Det är en vällovlig ambition.
En del frågeställningar försatte mig emellertid i tvivel om vilkets slags förhållningssätt som undersökningen efterfrågar och legitimerar.
"Har du befunnit dig i en situation där någon av dina chefer eller kollegor ifrågasatt ditt kunnande i en fråga som du har ansvar för? Ifrågasatt din kompetens?"
Ja, i hög grad eftersom jag har en tjänst vid ett universitet och får forska. Det innebär att mitt kunnande och min kompetens kontinuerligt ifrågasätts. De gäller tolkningar och slutsatser som jag presenterar, och de texter jag småningom publicerar. Samma procedur i min undervisning.
Också den ska utvärderas av studenterna. Detta är viktiga ritualer i det akademiska arbetet; ett ifrågasättande som jag måste tåla. Tolkas också sådant som indikationer på mobbing, kränkning eller något som automatiskt vittnar om dålig arbetsmiljö, rubbas hela kvalitetskontrollen.
"Har du befunnit dig i en situation där någon av dina chefer eller kollegor inte uppmärksammat dina uttalanden eller varit ointresserade av dina åsikter?"
O ja, det har jag absolut. Jag pratar mycket och gärna, tycker till om det mesta. Ibland är det rimligt och rätt att möta en snacksalig åsiktsmaskin med svalt ointresse, för att de som är mindre talföra ska få en chans.
"Behandlas du rättvist på jobbet?"
Beror på. Ibland ser jag personliga kränkningar varhelst jag tittar, i utfall av lönesamtal, i rumstilldelningar eller tjänstetillsättningar. En känsla av oförrätt uppstår nämligen lätt, även när någon sådan inte begåtts. Drar jag det kortaste strået upplever jag det hela orättvist. Men ett känsloinferno kan inte tas som belägg för att jag blivit oriktigt behandlad. Jag bör som en vuxen människa tygla sådana svall, sansa mig och reflektera.
Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt har tillsammans med juristen Greg Lukianoff föreslagit att en av vår tids stora och fördärvande trender är att upphöja känslor till sanningar. Det ger en emotionsstyrd, närmast hyperkänslig, tillvaro, där avsikt och sammanhang inte ges betydelse. I stället tillåts känsla trumfa förnuft och erfarenhet.
I en akademisk miljö är ett sådant förhållningssätt sabotage. Det blir omöjligt att hålla seminarium, uppsatsoppositioner, akademisk debatt och ja, utbildning där svåra ämnen och frågor diskuteras, om de omedelbara känslorna tillåts styra vad som är rätt eller fel, sant eller falskt.
Enkäten om sexuella trakasserier tycks tyvärr bitvis infärgad av samma hållning. Och som man frågar får man svar. Universitetet blir en plats där det som sker förklaras och förstås genom subjektiva känslor och där kritik kan etiketteras som kränkning. Då är akademin inte längre en arena för intellektuella styrkemätningar, saklighet och professionalitet, utan skådeplats för hjärta och smärta.
