"Regjeringen innförer innreisekarantene for Jämtland", löd en rubrik i vår norska systertidning Adresseavisen i Trondheim i torsdags. Tidningen rapporterade att "Fra natt til lördag må reisende fra Slovakia, Ungarn, svenske Jämtland og Örebro, Syddanmark og finske Kajanland i ti dagers karantene."
Det är fram och tillbaka från vårt kära grannland, man öppnar och man stänger, det är svårt att hänga med i svängarna och jobbigt för dem som är beroende av gränshandeln. Jämtland och Örebro fick grönt ljus den 3 september men en vecka senare var det stopp igen.
Norge håller alltså öppet för några svenska regioner. Finland har haft stängt mot Sverige med undantag för gränskommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala, men ska öppna gränsen nästa helg för svenskar. Danmark har för stunden inga inreserestriktioner mot Sverige. Sverige är öppet mot omvärlden.
I våra grannländer har man varit kritisk mot den svenska coronastrategin, som många menar varit slarvig, arrogant och felaktig. Övriga nordiska länder har därför velat skydda sin befolkning från den "svenska smittan". Det är de givetvis i sin fulla rätt att göra men skillnaderna i gränsstängning har fått det nordiska samarbetet att gnissla. Det vore olyckligt om coronapandemin skulle skada det nordiska samarbetet. Visserligen är vi olika men ändå mer lika, har så mycket gemensamt och så mycket att vinna på ett fördjupat och förtroendefullt samarbete.
I övriga Europa har många länder gått från stenhård stängning till en sorts normalisering, med borttagna förbud och lättade restriktioner. Skolor som i våras var stängda öppnas, människor återgår till sina arbeten, barer och restauranger tar emot gäster. Det som tidigare varit farligt anses nu vara riktigt i land efter land.
I delar av Europa går utvecklingen emellertid nu åt fel håll. I bland annat Danmark, Norge, Frankrike, Spanien, Ungern och Tjeckien ökar smittan. I Sverige är smittspridningen numera låg:
– Den svenska situationen är fortsatt gynnsam. Vi har sedan april och påtagligt sedan midsommartiden en kraftigt minskad smittspridning i vårt land, sa Johan Carlson vid tisdagens pressträff.
Nu återinförs restriktioner i många länder men någon ny, stenhård ”lock down” är det inte fråga om. Alla tycks inse att totalstängning inte är hållbart på sikt - och pandemin är på sikt. Den är ett långlopp.
Politiker och experter i alla länder söker hitta en väg som minimerar smitta, och samtidigt skadar de mest utsatta medborgarna minst och ekonomin så lite som möjligt - och som inte orsakar medborgerlig "restriktionsutmattning". Den tidigare hårda kritiken mot Sverige har delvis tystnat. I själva verket liknar många länders strategi nu den svenska.
Fortsatt gäller dock att vi inte vet vad som är rätt och fel. Sannolikt är det som den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke sagt: det finns inte bara en väg som är riktig utan flera! Och det är alldeles för tidigt att avgöra vad som fungerat och inte.
Människor söker fast mark under fötterna, förutsägbarhet och inte minst logik i de olika åtgärderna - att det som görs, rekommenderas och beslutas är begripligt och konsekvent. I Storbritannien är det just coronahanteringens velighet och bristande logik som fått premiärminister Bors Johnsons popularitet att dala. En ledare i The Spectator skräder inte orden. "Regeringen tycks vara fången i en cykel av osäkerhet, misslyckanden och ständig reträtt. Vad är den långsiktiga strategin...i osäkra tider ser vi ett osäkert ledarskap", dundrade den brittiska tidskriften och fortsatte: "Vi har haft så många U-svängar de senaste månaderna att det har blivit rimligt att förvänta sig att regeringen tillkännager en policy för att sedan bestämma sig för raka motsatsen."
Vad man än tycker om den svenska strategin måste man konstatera att den varit konsekvent och förutsägbar. Regler och rekommendationer har i huvudsak inte ändrats. Sedan flera månader tycks metoderna fungera med hjälp av en hög grad av medborgerlig tillit och följsamhet.
Man kan givetvis ifrågasätta logiken i att Ullared och Kolmården håller öppet medan Liseberg tvingas vara stängt. Är det rimligt att en restaurang får ha fler än 50 gäster medan sammankomster och föreställningar inte får överskrida den siffran?
Det är emellertid inte ett argument för att öppna mer och att tillåta evenemang på upp till 500 personer. Eller att genomföra högskoleprov trots att högskolerektorerna varnat för att proven inte kan genomföras smittsäkert.
Det är givetvis sorgligt med alla föreställningar och idrottsevenemang som inte kan genomföras. Och det är tragiskt med alla dem som därmed står utan arbete och försörjning. Därför är ett omfattande stöd till idrottens och kulturlivets alla aktörer oerhört viktigt, dessutom att stödet kan komma de många kulturarbetare som har enskild firma till del. Regeringens i veckan aviserade stödpaket på 1, 5 miljarder i år och ytterligare nära 2 miljarder de närmaste åren, är nödvändigt.
If it ain't broken, don't mend it (laga inte det som är helt), lyder ett amerikanskt ordspråk. Den svenska pandemimetoden tycks nu fungera. Ändra den då inte! Det vore varken logiskt eller försiktigt! Olika intressen, hur legitima de än må vara, kan inte få pressa regeringen till att äventyra den långsiktiga uthålligheten i den svenska coronastrategin.
Det vore riktigt illa om smittspridningen åter tar fart och tvingar Folkhälsomyndigheten och regeringen att backa och återinföra tuffare restriktioner. Varför inte se hur smittläget utvecklas under hösten och vänta med beslut några månader? Så slipper vi förhoppningsvis Boris Johnsons U-svängar.
