”Jag är så imponerad av hur du klarat att byta tillvaro, att gå från ett så stimulerande jobb med hög grad av utveckling till ditt nuvarande som renhållare.” Det mannen inte sa men egentligen menade var att jag bytt ner mig när det gällde intellektuell nivå på arbetskamrater. Han menade inget illa. Vi hade fikat och pratat om allt möjligt. Han kommer från näringslivet och vi har träffats i olika sammanhang under lång tid. Men kommentaren överrumplade mig.
Jag sa att han underskattade mitt intellektuella utbyte på jobbet. Såklart är det skillnad på att vara kommunalråd som jag var tidigare och att jobba som renhållare. Men precis som på alla andra arbetsplatser jag varit på är det människorna, arbetskamraterna, som är den överlägset stora behållningen med jobbet. Och det utbytet jag har av samtal är verkligen inget nerköp intellektuellt sett. Miljön är i själva verket något av ett privilegium.
Det är i samtal i ögonhöjd man utvecklas. Det går inte att räkna hur ofta jag imponerats, förundrats eller gapskrattat under samtal i hytten på lastbilen. Jag blir klokare av dessa samtal. Då spelar bakgrund, kön eller utbildningsnivå mindre roll. Formell utbildning är ju som bekant ingen garant för bildning. Bara för att vissa arbeten är mer välavlönade än renhållarnas finns det verkligen inget som säger att samtal där automatiskt blir mer skarpsinniga.
Vill man lära sig nåt nytt är det min erfarenhet att det lönar sig att lyssna aktivt. Inte som i en politisk debatt där man för det mesta bara väntar på att få ut sitt budskap utan att egentligen orka lyssna in vad motståndaren faktiskt menar. Och jag lovar, på min arbetsplats finns det gott om diskussioner där man inte hukar för svåra frågeställningar. Det gäller såklart politik men även moralfilosofiska spörsmål. För att nu inte nämna rent existentiella funderingar.
Det jag oroar mig för är att mannen jag fikade med inte är unik i sin uppfattning. I själva verket finns det gott om exempel från förra årets valrörelse där man underskattar mina arbetskamraters intelligens. Där fanns från olika partier, ingen nämnd och ingen glömd, flera budskap som ganska grovt underskattar den intellektuella nivån hos renhållarna. Ja, hos många andra samhällsbärande yrkesgrupper också. Det märker folk. Och drar slutsatser.
Om man märker att nån talar nedlåtande om ens jobb, livsval eller konkreta problem blir man inte intresserad av att fortsätta lyssna. Snarare stärks uppfattningen att makten, etablissemanget är sig själva nog. Det finns en särskild poäng med att högmod betraktas som den värsta av dödssynderna. Den innebär att man skattar sig själv högre än sina medmänniskor, själva motsatsen till ödmjukhet. Högmodet går som bekant också ofta före fall.
Självupptagenheten hos näringslivet, politiken och inte minst kultursektorn fördummar. Det finns en hel värld utanför dessa kretsar som mycket väl förstår samhälleliga utmaningars komplexitet. De skulle bli förvånade av den intellektuella nivån. Underskatta aldrig en renhållare.
