Ulf Kristersson håller på att förlora nästa val – så kan han undvika det

Moderaterna måste öka reformtakten. Annars riskerar Ulf Kristersson att göra om Fredrik Reinfeldts misstag från 2014.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Jag har sett fyra valrörelser på nära håll. Varje gång har jag och de flesta runt omkring mig förespråkat en moderat statsminister. Årets val är det första där jag har känt att det fanns en verklig vilja att vinna. Nu är den känslan på väg att försvinna.

2010 räknade alla med att borgerligheten skulle behålla makten. Fyra år senare, 2014, var drivet hos gräsrötterna definitivt borta. Ingen förstod varför Alliansen skulle styra ännu en mandatperiod. Regeringen verkade trött och det fanns ingen reformvilja. 2018 gick Moderaterna till val med Alliansen igen, men det saknades ett gemensamt projekt och framförallt en trovärdig strategi på hur det skulle genomföras.

ANNONS

Årets valrörelse kändes som sagt annorlunda. Det fanns glöd i borgerligheten.

Men kanske mest för att Socialdemokraterna behövde bytas ut, eftersom de så tydligt försakade samhällets grundläggande behov. I ett frihetligt land är visserligen trygghet på gator och torg och en energipolitik som inte straffar bort fungerande kraftslag – läs kärnkraft – viktiga komponenter. Men det är, eller borde åtminstone vara, lika viktiga grundbultar i ett socialdemokratiskt samhälle. Eller ett sverigedemokratiskt.

Ulf Kristersson blev med andra ord statsminister mer på grund av att hans föregångare straffade ut sig, och mindre för att han själv avgjorde matchen. Nu, efter Tidöavtalet och den första budgeten, är många sympatisörer uppgivna. Känslan är mer lik valrörelsen 2014 än slutspurten 2022.

Visst innebär samarbetet med Sverigedemokraterna att regeringspartierna måste göra en del kompromisser. Men Moderaterna måste börja visa reformvilja – för alltifrån hur skattepengar kan användas bättre till hur socialförsäkringarna kan anpassas till ett modernt arbetsliv.

Det betyder inte att M bör komma ut som radikala, men det måste vara tydligt att man inte bara vill förvalta det Sverige som är. För det är ett land som, med vissa undantag, är ett socialdemokratiskt och inte borgerligt samhällsbygge.

En stor skillnad mellan borgerligheten och socialdemokratin är att den senare attraheras av makt för maktens skull. Borgerliga politikers existensberättigandet består i högre grad av att använda makten till att driva igenom reformer och förändra samhället bort från status quo. Inte minst för trovärdigheten gentemot de egna. Och den ska inte underskattas.

ANNONS

Om fyra år lär Socialdemokraterna knappast vilja riva upp Gunnar Strömmers rättspolitik eller stoppa Ebba Buschs kärnkraftverk. Så varför ska Ulf Kristersson regera vidare då?

Kan inte ens hans egna anhängare ge mer än ett pliktskyldigt svar på den frågan, lär han förlora.

Det vore synd. Kristersson är något så ovanligt som en socialpolitiskt intresserad moderat, och därtill genuint nyfiken på att vrida och vända på resonemang och idéer. Han är kort och gott den statsminister landet behöver, men kanske inte förtjänar.

Den nya regeringen måste dock förstå att deras existensberättigande/raison d’être inte bara är att sitta bakom ratten, utan också att styra mot ett mer frihetligt, borgerligt Sverige.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS