Invånarna i Dals-Ed, Färgelanda, Bengtsfors, Mellerud och Åmål kan jubla. I alla fall om man får tro Annie Lööf (C). Inför budgetförhandlingarna med regeringen har Centerpartiet lyckats driva igenom ett ”landsbygdspaket”, som enligt Lööf är ett första steg mot att jämna ut skillnaden mellan stad och land. I paketet ingår att 80 kommuner, med sammanlagt 830 000 invånare, får sänkt skatt med i snitt 1 650 kronor per år och person. Det kostar staten 1,35 miljarder kronor om året.
De kommuner i Västra Götaland som får ta del av kakan får sammanlagt 103 miljoner kronor. Det kan behövas. I Dals-Ed betalar kommuninvånarna 34,7 kronor per hundralapp till kommunen. I Bengtsfors är skatten 34,4 procent. Jämfört med rikssnittet är det högt. Men hur långsiktigt hållbar är satsningen?
På Annie Lööf låter det som att hon har räddat landsbygden från undergång. Och visst är det bra att C-ledaren bryr sig om frågan. Det är inte bra att de ekonomiska skillnaderna mellan små och stora kommuner växer. Men skatteavdraget för dessa kommuninvånare riskerar att förvärra problemen på sikt.
Att kommunerna sköter och finansierar den offentliga verksamheten är en del i det kommunala självstyret. Av det följer också att det kan uppstå skillnader mellan kommuner, både i skattesatser och i omfattningen på den offentliga servicen. Det innebär givetvis inte att det ska vara en milsvid skillnad i kvaliteten på välfärden.
Men sådana här enskilda avdrag som Lööf förespråkar riskerar att sätta kommunerna i en beroendeställning till staten. Med den riktade skattereduktionen kan kommuner höja kommunalskatten utan att det drabbar invånarna. Vad händer då när konjunkturen vänder och staten måste spara? Risken är att det inte blir något landsbygdspaket 2.0. Försvinner avdraget kan invånarna i dessa kommuner räkna med en rejäl skattesmäll. Då blir det hårda bud i Mellerud.
Dessutom finns redan det kommunala utjämningssystemet, som är en väletablerad omfördelning utan statlig inblandning. Den nya utformningen av det systemet kommer också att prioritera landsbygden.
En uppenbar risk är att riktade skatteavdrag minskar politikernas vilja att sköta kommunen, eftersom staten på ett sätt kompenserar invånarna för dålig kommunpolitik. För att långsiktigt lyfta små kommuner finns annat att göra än att sitta och vänta på pengar från staten.
Ett exempel är just de fyra Dalslandskommunerna Bengtsfors, Dals-Ed, Färgelanda och Mellerud, som i våras beslutade sig för att försöka förbättra företagsklimatet. Regelbördan ska minska, och kommunerna ska satsa på ”dialog” i stället för viten när det uppstår problem med lokala företagare. Modellen har visat sig framgångsrik på andra håll i landet.
Det är konstruktivt. Svenska småkommuner behöver inte vara så handfallna som det ofta påstås.
