Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tvingat många länder till att ompröva sin utrikes- och säkerhetspolitik. Omställningen är svårast i Tyskland.
Den tyska regeringen under Olaf Scholz har vacklat mellan en hård och en mjuk linje i förhållande till den ryska aggressionen. Det är inte konstigt när båda de statsbärande partierna, kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD, har Rysslandsvänlig politik i sitt dna.
Angela Merkel (CDU) genomdrev energipolitiken som gjorde Tyskland beroende av rysk gas. Kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014 fick henne inte att vackla. Hon till och med stoltserade med att ofta tala med Putin. Hon ångrar fortfarande inte sin inställsamma linje.
Detsamma gäller företrädaren Gerhard Schröder (SPD). Han är symbolen för hur tyska intressen blev rika på relationen med Ryssland. Han blev efter politiken välavlönad styrelseordförande i konsortiet bakom Nord Stream, personlig vän med Putin och lobbyist för ryska intressen.
Både Merkel och Schröder följde sina partiers traditioner i förhållandet till Moskva. Avspänning var Västtysklands linje under kalla kriget, oavsett regering. Konrad Adenauer, CDU, reste till Sovjet och fick hem de sista krigsfångarna. Willy Brandt, SPD, slog in på den avspänningspolitik som under 1970-talet alltmer fick formen av industri- och handelsrelationer. Helmut Kohl, CDU, besökte Gorbatjov i dennes sommarstuga.
I tysk socialdemokratisk historieskrivning var det den mjuka linjen som fick Sovjetunionen på fall. Strategin togs vidare till det nya förenade Tyskland.
CDU och SPD:s historiska arv är en viktig förklaring till att en miljöpartist – utrikesministern Annalena Baerbock – blivit höken i tysk utrikespolitik. Redan under valrörelsen inför förbundsdagsvalen i Tyskland förra hösten varnade rysk statsmedia för hur relationerna mellan länderna skulle påverkas om de Gröna kom in i regeringen, och särskilt om de fick utrikesministerposten.
För hos partiledaren Annalena Baerbock hörde Kreml en helt ny ton från en tysk politiker. Hon motsatte sig beroendet av rysk gas och menade att Tyskland skulle använda sina ekonomiska muskler för att pressa Ryssland och Kina att respektera mänskliga rättigheter. För Baerbock var annekteringen av Krim en vattendelare i relationen med Ryssland. Ukraina, menade hon, skulle integreras i västliga samarbeten.
Den linjen har Baerbock följt som utrikesminister. Ett av hennes första utspel var att villkora gasimporten och koppla den till hur Ryssland hanterade Ukraina. Hennes nästan föraktfulla hantering av ryske utrikesministern Lavrov förvånade världen. Hennes resoluta ton kontrasterar förbundskanslern Scholz försiktiga sätt.
Baerbocks mer tuffa linje möjliggörs av att hennes parti saknar CDU:s och SPD:s arv från kalla kriget. Hon representerar en ny generation väljare, som ser Tyskland som en självklar del av Väst, och som inte känner någon historisk skuld i förhållande till Kreml. Förhoppningsvis hjälper hennes exempel till att bryta med den tyska tradition av avspänning som i praktiken hjälpte Putin till hans maktposition.
