Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

AfD-ledaren i Thüringen, Björn Höcke, ses av motståndarna som fascist och av anhängarna som en konservativ, intellektuell idealist. Bild: Michael Sohn

Tysklands öde är Europas

Högerpopulismens framväxt i Europa är inte något enhetligt fenomen. De nationella och historiska förutsättningarna skiljer sig mellan kontinentens länder. Ett högerpopulistiskt inflytande i Berlin kommer troligen få helt andra följdverkningar än de vi sett hittills.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Högerpopulistiska partier har vind i seglen runt om i Europa. I söndags bekräftades det åter när Alternative für Deutschland fördubblade sitt stöd i den tyska delstaten Thüringen i öst, till 23,4 procent av rösterna. I Sverige ligger SD som bekant på liknande siffror i opinionsmätningarna.

I land efter land på kontinenten har högerpopulistiska partier antingen fått direkt inflytande över regeringsmakten, eller indirekt makt som stödpartier. Det ligger nära till hands att se dessa partier som ”samma fenomen”. Men Europas länder skiljer sig åt vad gäller politisk kultur och historia. Lika litet som beteckningen liberal eller socialdemokrat betyder samma sak i Polen, Danmark eller Italien kan högerpopulismen sägas utgöra en enhetlig rörelse. Inte bara formen, utan även innehållet och effekten av deras inflytande varierar.

I gamla östländer, som Polen och Ungern, dominerar högerpopulistiska partier de statliga institutionerna på ett sätt som kan sägas undergräva demokratin. Utan att relativisera bör det dock påpekas att deras konkurrenter inte sällan också haft en tveksam syn på oberoende statliga institutioner och medier, samt politisk korruption. Det socialdemokratiska partiet i Rumänien, som fram till nyligen innehade regeringsmakten, är bara ett exempel på detta.

De forna kommunistländerna är ett särfall. Men även i väst är skillnaderna tydliga. Att Danmark fortfarande är ett i grunden liberalt land och en på alla sätt fungerande demokrati – trots att Dansk Folkeparti haft ett stort inflytande över regeringsmakten i många år – är det knappast någon som betvivlar. Samma sak kan sägas om Finland och Österrike, där högerpopulistiska partier faktiskt suttit i själva regeringen. Historiska erfarenheter, förekomsten av stabila institutioner, av en rättsstat, spelar en avgörande roll för hur vi ska förstå utvecklingen i olika länder. Italien har till exempel av hävd haft svagare politiska institutioner och mer korruption än andra västländer. Att landet till i somras styrdes av en koalition av höger- och vänsterpopulister är inte orsaken till detta.

Det finns de som numer även vill räkna in Boris Johnsons omdanade brittiska Toryparti i den populistiska familjen. Det är att göra det enkelt för sig. Johnson är i grunden frihandelsvän och liberal, med en viss populistisk framtoning. Brexit och Storbritanniens vägval bort från kontinenten är naturligtvis inte oviktigt. Men det följer också en brittisk tradition av självtillräcklighet. Johnsons mål är inte att omvandla det brittiska samhället i grunden.

I både de anglosaxiska länderna och i Skandinavien har högerpopulismen tenderat att få inslag av högerliberalt idégods, mer drag av folklig överhetskritik än utopiska visioner.

Annorlunda är det med Frankrike och Tyskland. De högerpopulistiska partierna i Europas bägge kärnländer kan sägas stå i skarpare opposition mot de etablerade partierna i sina respektive hemländer jämfört med sina fränder runt om i Europa. De har också fler intellektuella i sina led och mer utarbetade visioner för en ”alternativ” samhällsordning. De speglar på sätt sina respektive länders politiska kultur.

På ett lite paradoxalt sätt gör det dessa partier mer ”extrema”. Marine Le Pens ”Nationell Samling” (tidigare Nationella fronten) i Frankrike har, liksom tyska Alternative für Deutschland, till exempel en uttalad Rysslandsvänlig linje.

Det är knappast heller en slump att anti-amerikanismen är mer framträdande i dessa partier. Le Pens parti är inget renodlat högerparti utan har inslag av kapitalismkritik, något som i mindre (men ökande) grad även återfinns hos AfD. Det senare partiet är faktiskt av extra stort intresse. Tyskland kan på goda grunder sägas vara Europas viktigaste land, såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt. Det är potentiellt också en militär, kulturell och politisk maktfaktor att räkna med.

Länge saknade Tyskland ett högerpopulistiskt parti (det högerextrema partiet NPD gjorde inbrytningar på 1960- och 1990-talen, men förblev marginellt). I modern tid grundades AfD så sent som 2013 (25 år efter Sverigedemokraterna) och äntrade Förbundsdagen (tyska parlamentet) först 2017. Partiet är ungt och har hunnit byta partiledare flera gånger. Det grundades främst som ett parti som motsatte sig Tysklands Euro-medlemskap, men har efter hand kommit att fokusera på invandringsmotstånd och kritik av islam (religion är viktigare i Tyskland än i Sverige). Men partiet har även intagit en ”skeptisk” hållning till att klimatförändringarna orsakas av människan. Man kan säga att partiet – gjort den omvända resan i relation till andra högerpopulistiska partier – det har gradvis radikaliserats.

AfD har idag ett opinionsstöd på 13-15 procent nationellt. Det blev förvisso inte största parti i Thüringen. Det blev vänsterpartiet, die Linke, med hela 31 procent av rösterna (nationellt ligger stödet för die Linke runt 8 procent). Die Linkes framgångar kan dock helt tillskrivas den lokale partiledaren, Bodo Ramelow. Hans pragmatiska vänster-mittenpolitik (hälften av väljarna i Thüringen uppfattar Ramelow som en mittenpolitiker, enligt Tagesschau 28/10) kan svårligen överföras till den nationella tyska arenan där konkurrensen om den positionen är större.

Annorlunda är det med AfD-ledaren i Thüringen, Björn Höcke. Även om Ramelow fick fler röster ökade bara die Linke med 2,8 procent, medan Alternative für Deutschland som sagt fördubblade sitt stöd. Björn Höcke är inte vem som helst. Den tidigare gymnasieläraren Höcke är en av Tysklands mest kontroversiella politiker. Han har tidigare hotats med uteslutning från sitt eget parti och är grundare till partiets organiserade högerflygel. De politiska motståndarna har fler gånger anklagat Höcke för att vara fascist, eller rentav nazist. Det är, bortsett från delar av hans retorik, historiskt sett en överdrift. Höcke förespråkar varken våld eller demokratins avskaffande. Han är dock helt klart en radikalkonservativ kraft som nu stärkt sin ställning i AfD. Partiledaren, Dr. Alexander Gauland, uttalade sig på en presskonferens efter Höckes valseger att denne nu ska räknas till partiets mittfåra.

I ett retoriskt genomarbetat linjetal i Dresden 2017 lade Höcke fram sitt politiska program. Höcke talar där om behovet av en ”fundamentalopposition” mot den förda politiken i Berlin. Han motsätter sig att AfD ska vara stödparti till något etablerat parti och menar att man enbart bör sikta på att styra som dominerande part. Höcke hyllar den idealistiska andan hos östtyskarna och fördömer ekonomismen, andefattigheten i väst – samtidigt som han jämför Angela Merkels regering med DDR-diktatorn Erich Honeckers förstelnade regim. Han talar om att AfD är Tysklands sista hopp att undgå existentiell undergång. Att invandringen måste stoppas och det amerikanska kulturella inflytandet i Tyskland måste motarbetas. Bombningen av Dresden våren 1945 var beskriver han som krigsbrott i syfte att beröva tyskarna deras kulturella identitet. Han menar över huvud taget att tyskarna måste sluta förebrå sig själva. Och det är här det blir riktigt brännande. I den mest kritiserade delen av talet benämner han Förintelsemonumentet i Berlin (invigt 2005) som en "vanära", och menar att inget annat land skulle bygga ett monument över sina illdåd eller låta sin historia präglas av självspäkelse. Höckes budskap handlar om att tyskarna åter måste kunna känna stolthet över sin rika kulturella historia. Att det behövs en ”inre förnyelse” hos det tyska folket, ett återupprättande av den tyska kulturen, upprättandet av en nationell stolthet och gemenskap.

Det är inte svårt att hitta likheter med fascistisk retorik i detta tal. Men det finns också mycket som appellerar till de ideal som papperet upprätthölls i DDR, och som även har klangbotten i västra Tyskland. Idealismen, att sätta kollektivet före individen, anti-ekonomismen. Idélinjerna går tillbaka till den tyska romantiken.

Man bör ha klart för sig att AfD om möjligt är ännu mer politiskt isolerat i Tyskland än Sverigedemokraterna varit här hemma. Det är snarast regel att tyska medier, inklusive Public Service, ställer sig direkt negativa till partiet. Motståndarna i den tyska utomparlamentariska vänstern är också betydligt starkare och mer våldsbenägna än de svenska. En av AfD:s grundare, professor Bernd Lucke, som är betydligt mer moderat än Höcke, tvingades häromveckan för andra gången avbryta en föreläsning för studenter vid Hamburgs universitet. Detta efter att maskerade vänsteraktivister slagit ned vakterna som skyddade hans föreläsning.

Även om Tyskland grundligt gjort upp med krigsårens nazism är det, inte minst i jämförelse med Sverige, tydligt att landet fortfarande skiljer ut sig. Om inte i det direkt auktoritära, så i vart fall i det hierarkiska, principiellt genomarbetade och kompromisslösa, ja ibland våldsamma, draget i den politiska kulturen. Det avspeglar sig inte bara hos AfD utan även hos partiets motståndare. Den högerpopulism som formas i Tyskland i konfrontation med det övriga samhället kommer därför med all sannolikhet att skilja sig från åsiktsfränderna i de mer pragmatiskt sinnade nordiska och anglosaxiska länderna. De oläkta såren efter den tyska delningen är också avgörande för att förstå den speciella riktning som AfD tycks ta; östra Tyskland delar Polen och Ungerns erfarenheter.

Exakt hur historien går igen kan man ha olika meningar om. Men att den har betydelse är svårt att betvivla. Det samtida Tyskland präglas av maktdelning både institutionellt och regionalt. Det är långt ifrån säkert att AfD får reell makt framöver. Men det kan inte uteslutas. Och en sak är säker. Vem som har makten i Wien, Rom eller Budapest är en bagatell för Europa jämfört med vem som har inflytande i Berlin. Det var sant för ett sekel sedan och det är sant idag.