Två tankar  i huvudet  samtidigt

Låt debatten under år 2017 präglas av fler nyanser och mer eftertanke, skriver Peter Hjörne.

ANNONS
|

Ett nytt år har börjat och man lär sig så sakteliga att skriva 2017 i stället för 2016. Tack och lov kan man säga om man varit med om det vi erfarit på Stampen. Vi kan emellertid nu gå vidare och koncentrera krafterna på att utveckla våra tidningar och den lokala journalistiken såväl i papper som digitalt. Det finns förvisso utmaningar, stora sådana, men vi tror på vår förmåga efter det stålbad som vi har tagit oss igenom. Nu är det ficklampa bakåt och strålkastare framåt som gäller.

Mycket händer som få räknar med. Stampens finansiella svårigheter är ett exempel. Den digitala strukturomvandlingen var däremot ingen överraskning. I själva verket var den väntad. Det som väldigt få i mediebranschen var förberedda på var hastigheten och styrkan när omvandlingen satte fart, efter att i många år varit måttlig och hanterlig.

ANNONS

Men också den digitala revolutionen innehåller överraskningar. Sålunda säljer de gamla beprövade vinylskivorna åter bra. På några få år har den årliga försäljningen gått från 7 000 plattor till 500 000 vinyl förra året. Och till och med pappersalmanackor har fått en renässans, till glädje för oss som alltid hävdat den analoga kalenderns förträfflighet.

Inte minst vid ett årsskifte är pappersalmanackan oöverträffad. Man kan handfast och konkret lägga ett år till handlingarna och börja med i alla avseenden vita blad. På de bladen kan man tänka och skriva in förhoppningar, drömmar, dagar med allsköns härligheter, årets skiftningar - allt med en analog överblickbarhet.

Ett nytt år innebär nya löften. Dåliga vanor skall brytas och nya etableras. Man kan tänka bort det gamla och onda och hoppas på motsatsen. Allt går givetvis inte att tänka bort hur gärna man än vill: Donald Trump är ett exempel. På fredag blir han USA:s 45:e president. Hans presskonferens i veckan var en uppvisning i mycket av det man inte önskar sig av världens mäktigaste person - oberäknelighet, fåfänga och förakt för meningsmotståndare och fakta.

Donald Trump i Vita Huset är resultatet av samhällen som alltmer präglas av polarisering, förakt för det som kallas eliter och frustration över att den egna gruppens position i samhället försämrats. Tonläget i olika debattfora är inte sällan uppskruvat, oförsonligt och hatiskt och argumenten känslomässiga snarare än faktabaserade. I de egna bubblorna och kanalerna bekräftas åsikter och fördomar. Det är en obehaglig, illavarslande och svårbemästrad utveckling. Det gäller USA och Europa - och det gäller Sverige.

ANNONS

I den nya offentligheten, i de sociala medierna, stormas, rasas, mobbas och hatas det, bakom tangenters och skärmars skydd och anonymitet. Allt fler blir utsatta och i takt med det tror jag att många inser behovet av en anständig, högkvalitativ och sanningssökande journalistik. Den finns förvisso, men också dess motsatser. Vi ser allt oftare en mediedramaturgi där världen delas upp i onda och goda, där åsikter är rätt eller fel, där man finner fel och driver tes och där själva syftet under stundom tycks vara att fälla villebråd, snarare än att ge hela bilden.

Jag skulle vilja se mer eftertanke, gråskala, både-och, båda sidor av myntet, nyanser och konstruktivitet. Det är inte granskningens motsats utan dess förtroendeskapande verktyg.Det finns sällan bara en sida av en svår och komplex fråga och svaren är oftast inte enkla eller ensartade. Därför måste vi kunna erkänna att en fråga inom sig rymmer motsatser och att det är i avvägningen mellan motstridiga intressen som lösningen finns. Vi måste helt enkelt klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Låt mig ta ett brännhett exempel: Flyktingfrågan. De som inte berörs på djupet av det oerhörda lidandet i Syrien, måste sakna empati. Det enda rimliga är att säga att vårt land och vi som individer skall göra vårt yttersta, allt vi kan, för att hjälpa till. Samtidigt måste vi konstatera att "allt vi kan" har en begränsning - vi kan inte göra allt för alla, vi kan inte ta emot alla. Skulle vi göra det, skulle viktiga samhällsfunktioner haverera och opinionen mot invandringen få ytterligare styrka, vilket i sin tur skulle omöjligöra en generös flyktingpolitik. Det bästa riskerar att bli det godas fiende.

ANNONS

Men så tycker vissa att man inte får resonera. Då riskerar man att i värsta fall stämplas som främlingsfientlig eller åtminstone som inte rättroget liberal.

Till överdomare i den betygssättning om vem som är rättroget liberal (och har rätt åsikter i migrationsfrågan), har kulturjournalisten Mattias Hagberg utsett sig själv. I en av tre artiklar i DN i början av december påstod Hagberg att "det liberala arvet dör i Göteborg" och Göteborgs-Posten. I en annan beskyllde han Expressens ledarsida för alarmism. Jag tog mig orådet före att bemöta Hagberg, vilket också Anna Dahlberg på Expressen gjorde.

I fredags kom Mattias Hagbergs slutreplik i Dagens Nyheter. Där hävdade han att Anna Dahlberg och jag skulle ha "krävt att jag (dvs Mattias Hagberg) och alla som vill ha en bredare diskussion om migrationen skall be om ursäkt, bara för att vi inte delar deras snäva nationella perspektiv". Dubbelfel igen, Mattias Hagberg. Jag har inte bett dig eller någon annan att be om ursäkt. Däremot bad jag, aningen ironiskt, precis som Anna Dahlberg, om ursäkt för att vi hade haft rätt.

I sin slutreplik meddelade Hagberg också att "själv har jag alltid sökt mina svar till vänster." Det ger inte hans granskning större trovärdighet. Tvärtom visar det på nytt: Det Mattias Hagberg utförde var inte en granskning utan en subjektiv betygssättning, från vänster, av några liberala ledarsidor och framgångsrika opinionsbildare, som GP:s Alice Teodorescu.Varför ett uttalat vänsterperspektiv skulle göra någon särskilt lämpad att uttala sig om vem som är liberal eller inte, är minst sagt gåtfullt.

ANNONS

Mattias Hagberg hävdar att han vill ha "en bredare diskussion om migrationen" men välkomnar samtidigt inte olika åsikter. Han vill "få en konstruktiv debatt om allt från migration till identitet" men avfärdar liberala debattörer, som "högerradikala". Motsägelsefullt och dunkelt tänkt! Han undrar: "Var finns viljan att diskutera en politik för framtiden?" Men snälla nån: det är ju precis det som Alice Teodorescu gått i bräschen för att göra - av omtanke om ett starkt Välfärdssverige och ett humant och värdigt mottagande av alla dem som kommit och fortsätter att komma till vårt land.

Mattias Hagberg skriver att han "tror att vi måste vara mycket konkreta". På Hagbergska blir det: "Det gäller att aktivera såväl medborgare som myndigheter för att möta framtidens utmaningar. Varför inte hämta inspiration i sextio- och sjuttiotalens politik för strukturomvandling. Där finns en tydlig idé om hur samhället kunde hjälpa enskilda individer genom omfattande samhällsförändringar. "Konkret? Knappast och inte löser det problem här och nu!

Precis som en rad andra vänsterliberaler ägnar sig Mattias Hagberg åt att klistra nedsättande etiketter på meningsmotståndare och betygsätta andra debattörers åsikter och ställningstaganden. En nyårsönskning är att de i stället debatterar i sak och presenterar egna snömosbefriade, konkreta förslag. För att ånyo citera Mattias Hagberg: "Först då kan vi få en konstruktiv debatt..."

ANNONS

Låt oss hoppas på och arbeta för ett 2017 med en sansad, konstruktiv debatt i sann liberal anda - en anda av verklig öppenhet och vilja att förstå, att lyssna och reflektera. Låt oss arbeta för ett år med färre pekfingrar, etiketter och invektiv så att pajkastning och smutskastning kan bytas till ett verkligt offentligt samtal. Verklighetens komplexa frågor och problem kräver det av oss!

ANNONS