Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Hjörne: Två tankar i huvudet samtidigt

Dubbeltänk, nyspråk och glidningar i formuleringar inger inte förtroende för politiken. Ledande politiker bör hantera sanningen med större varsamhet. Det gäller inte minst de bägge mittenpartierna.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En gång för mycket länge sedan tog min mormor med mig på Kungliga teatern i Stockholm för att se en sagoopera, Svart är vitt, sa kejsaren. Några år senare läste jag George Orwells mästerliga roman 1984, som handlar om en framtida diktatur där handlingar och tankar övervakas och manipuleras av Partiet. Från 1984 kommer citat som "Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka", Partiets slagord på "nyspråk". Ett annat orwellskt begrepp är dubbeltänk - förmågan "att hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning".

Det har gått drygt en vecka sedan Stefan Löfven på nytt blev statsminister och en knapp vecka sedan han presenterade sin regering. Spekulationerna har övergått till analyser, förklaringar, anklagelser och självrättfärdiganden. Och gång efter annan kommer jag att tänka på Lennart Hellsings "färgblinde" kejsare och Orwells dubbeltänk och nyspråk.

Till exempel när jag läser och hör Annie Lööfs och Jan Björklunds uttalanden. Annie Lööf har före och efter överenskommelsen med Stefan Löfven försökt profilera sig själv som den ansvarstagande, konstruktiva kraften, som ständigt sökt lösningar men mötts av eviga nej från andra. Hon har flyttat skulden för Alliansens sammanbrott till Ulf Kristersson, samtidigt som hon hävdar Alliansen inte är död - den sover blott. Hon lägger ansvaret för framtida samarbete på Moderaterna.

Jan Björklund vill ha en borgerlig regering efter nästa val.

– Frågan hänger dock rätt mycket på hur Moderaterna utvecklas. Om de nu går åt SD-hållet framöver så kommer det att bli svårt.

Man skulle möjligtvis kunna invända att det hänger än mer på om Liberalerna kommer in i riksdagen. Så gärna en borgerlig regering men först en socialdemokratisk. Dubbeltänk!

Både Annie Lööf och Jan Björklund förfäktade i månader att man ville ha Ulf Kristersson som statsminister i spetsen för en alliansregering och att man inte kunde tänka sig att ge ytterkantspartierna V och SD inflytande. Det är två oförenliga tankar. Dubbeltänk!

Och dubbeltänker man inte så glider man i formuleringar. I januariöverenskommelsen står det:

"Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden." Själv sa Lööf i en intervju att "varken SD eller V får inflytande över en sådan regerings politiska inriktning" för att sedan säga att V inte får inflytande i de frågor som överenskommelsen omfattar.

När Ulf Kristersson hävdade att V får inflytande näpste hon moderatledaren med att "det är dags att gå från pajkastning och ett väldigt högt tonläge till att fokusera på ansvartagande". Det höga tonläget "måste lägga sig och vi måste orka med att ha två tankar i huvudet samtidigt". Dubbeltänk?

Men inte nog med att Ulf Kristersson nedlåtande läxas upp för sitt uttalande. Både Annie Lööf och Jan Björklund talar om högern och sig själva som mitten. Jan Björklund tycker sig alltså se att M och KD rör sig mot SD liksom Annie Lööf som oblygt hävdar att ”om M och KD fortsätter att närma sig Sverigedemokraterna kommer det att bli väldigt svårt." Det verkar inte spela någon roll att moderledaren gång efter annan bedyrar att något samarbete med SD inte är aktuellt.

Det blåbruna block som somliga talar om är givetvis bara en konstruktion för att fula ut M och KD.

Ulf Kristersson har under hela den långa hösten varit rak, konsekvent och tydlig. Det gäller också Ebba Busch Thor och för all del också Jonas Sjöstedt. Men Kristersson får nu höra att han är butter och bitter och Jan Björklund tycker att det är "aggressivt" av Ulf Kristersson att hävda att Alliansen är död.

Men vad begär man? Att han skall jubla, joddla och dansa? Helt naturligt känner sig moderatledaren sviken och besviken. Säkert är han också rejält förbannad.

Men det förstår inte Annie Lööf, lika lite som hon förstod varför Jonas Sjöstedt blev provocerad av att V inte skulle ha något inflytande. Jag undrar vad man i socialdemokratin tycker om Annie Lööfs påstående att Stefan Löfven sitter på nåder. Ett uttalande som säkert är ägnat att ge trovärdighet åt centerledarens beskrivning av Centerpartiet som "en fri kraft och en liberal opposition. Regeringsunderlag och opposition - dubbeltänk!

Det fanns förr ett talesätt inom teatern som löd "man kan inte nog underskatta publiken". Ibland får man intrycket att somliga politiker gravt underskattar oss väljare. Men vi är inte dumma och lättlurade. Vi kan räkna mandat. Vi ser igenom ridåer, glidningar, poser, motsägelser och falsarier. Vi "märker avsikten och blir förstämda". Därför har både C och L straffats i opinionen.

Men allvarligare är det fortsatt sjunkande förtroendet för politikerna och för politiken. "Det politiska språket är konstruerat för att få lögner att låta sanningsenliga...och för att låna pålitlighet och fasthet åt rena nyset", skrev Orwell.

Måhända är det att hårdra men det behövs definitivt en större varlighet med sanningen och med språket.

George Orwells många romaner, artiklar och essäer är oändliga citatbrunnar. Man häpnar över tidlösheten och allmängiltigheten i hans tankar.

Efter höstens besynnerliga resa sticker två orwellska meningar särskilt ut:

"Makt är inte ett medel utan ett mål" och några nådde målet, enkannerligen Stefan Löfven, efter höstens skickliga maktspel. För Liberalernas Jan Björklund äger "en liberal är en makttillbedjare utan makt" en större giltighet.